Jag träffar Mariah Carey varje dag

Fy helvete i böghålan vad jag är icke glad denna afton.
Min lilla nätta förkylning visade sig vara en redig släng av halsfluss och halsfluss är ingen sjukdom som är speciellt angenäm att ha. Jag har inte kunnat sova normalt, jag har inte kunnat äta normalt, jag har inte kunnat umgås med folk och jag har ständigt ont. Jag har mer eller mindre förvandlats till en sjukpensionär – och detta under enbart lediga dagar. HELVETE!

För ungefär tre dagar sedan fick jag äntligen se bilderna från min kära nyårsfest som jag hade under årsskiftet 2006-2007, det var en härlig upplevelse.
Skälet till att det hela var en sådan härlig upplevelse tror jag till stor del beror på att när man ser foton av en fest så ser man i stort sett bara en massa berusade glada människor som tjoar runt och tycker det är ett gudalikt privilegium att få gästa mitt nobla hem och dricka upp min sprit.

När man ser tillbaka på bilderna av en nyårsfest ser man nämligen inte fjortisen som hotade med sin maffia-pappa, man ser inte när jag slänger ut honom, man ser inte när Michos polare leker kastspjut med honom och slänger honom med huvudet före in i en prydnadsbuske på vår tomt och man ser inte äckel-braten som gick runt och tafsade på tjejer och försökte starta bråk.
Något jag verkligen önskar att jag hade på foto är en bild där jag sliter det sistnämnda äcklets ansikte itu med ren tankekraft och därefter skriver könsord med hans tarmar över motorvägen – det vore något att visa barnbarnen.
Jag anser mig rent allmänt vara en tämligen lugn och resonabel människa men den killen var nog fan en av de mest osympatiska karaktärerna jag någonsin träffat i hela mitt liv.
Stöddig, arrogant, hänsynslös, omogen, elak, korkad, dåligt klädd, ful och töntig.
Det enda positiva jag överhuvudtaget kan säga om hans motbjudande existens är
1: att jag slipper träffa den igen
2: att den kommer ta slut förr eller senare

En annan sak man lätt glömmer (eller snarare förtränger) när man leker festfixare är all skit man genomgår innan festen. Jag talar egentligen inte i det här fallet om att fixa plockmat, snacks, dipp och groggvirke eller om att göra i ordning huset före och efter festen eller om dylika saker.

Det jag talar om är att när du fixar fester och bjuder en massa polare som saknar stadigt sällskap så vet du att det finns saker bortom kall öl och nachos som krävs för att herrarna ska ha kul. Jag talar givetvis om kjoltyg, föredragsvis av den promiskuösa kalibern.
Eftersom jag själv redan har flickvän (som skulle vara med på festen) så kände jag mig rätt självbelåten då det betydde att jag redan i förväg hade sovsällskap och att jag inte hade något behov av att plocka prestigepoäng i form av raggning. Om jag med den slutsatsen ansett att samtliga bekymmer gällande festen var över och skitit i att bjuda andra kvigor än min egen flickvän hade jag dock varit tvungen att skruva fast varenda möbel i huset för att förhindra ett smärre upplopp så därför fick jag göra mig omaket att via telefon och MSN ta kontakt med tjejer jag kände och be dem komma över på nyårsafton med femton tjejkompisar.
Med andra ord: jag raggade åt polarna.

Den här processen är enligt mig något av det mest förnedrande jag behövt genomgå, jag vet inte om det är så att det bara bor psykopatbrudar i Stockholm eller om det är så att det bara är jag som känner merparten av alla psykopater med X-kromosomer i Stockholm men fy helvete vilka människor man träffar på. Problemet med nyårsafton är att många människor får idén att de vill ha fest samtidigt vilket delar in stadens yngre befolkning i två grupper: de som blir bjudna på en massa fester och de som inte blir bjudna på några alls.

Det stora problemet med grupp nummer ett (som oftast består av tjejer) är att när deras popularitetsnivå går upp över nyårsafton så växer även egot i exponentiell takt.
Nu försöker jag inte insinuera här att ett stort ego skulle vara något negativt men att försöka bjuda in en tjej som inte ser ut som Pomperipossa på en nyårsfest är enbart möjligt ifall du är beredd på att höra människan i andra änden av luren göra ett två timmars utlägg om vilket fantastiskt liv hon lever först.

Skälet till att de här människorna blir galna när de känner sig populära är givetvis att de i själva verket har dåligt självförtroende och kombinationen av dåligt självförtroende och storhetsvansinne kan tyvärr inte leda till annat än fullständig mental kollaps.
Jag hade förmodligen tyckt att det hela var mycket roligare om jag inte var tvungen att ta kontakt med den här sortens människor för att trygga score-möjligheterna på min egen tillställning (som för övrigt låg på en stadig noll nivå hela natten tack vare den charmige braten som sporadiskt försökte stoppa ned händerna i tjejernas byxor).

Här är ett exempel på ett samtal jag hade med en tjejkompis (som jag efter samtalet klassar som ytterst avlägset bekant) som nu återges till er helt utan ändring:
Jag: Jag ska ha en fest på nyår. Jag tänkte fråga ifall du har lust att komma?
Hon: Jag har blivit bjuden på sju fester hittills.
Jag: Jaha?
Hon: …

Som ni ser så missade jag helt den subtila hinten från hennes sida.
Det underliggande budskapet här var givetvis inte ”jag är upptagen på nyår” utan ”slicka min röv”.
Efter att ha sett min katt tvaga stjärten med tungan i tolv års tid har jag svårt att förmå mig själv till att utföra den servicen åt andra, ens över telefonen. Istället så avslutade jag samtalet med fröken Demi Moore-soon-to-be och raderade hennes telefonnummer, därefter fortsatte jag min lilla jakt.
Tursamt nog så känner jag en del tjejer som inte är helt galna i huvudet så festen blev inget bögparty i slutändan men inte ens på själva nyårsafton kunde jag låta bli att undra vad som hände med alla divor jag pratat med under den gångna veckan.
Hamnade de på samma glamourösa lyxfest allihopa?
Blev det champagne, hummer och stövelslickeri av fotomodeller och filmstjärnor?
Eller slutade helt enkelt kvällen med krogfylla?

Jag är ledsen (eller nej, det är jag väl egentligen inte) men jag tvivlar på att det finns någon människa i hela världen som skulle kunna övertyga mig om att det är ballt att gå på krogen på nyårsafton. Därmed menar jag inte att man är en värdelös loser som förtjänar att pissas i käften för att man gör det, jag menar helt enkelt att om din nyårsafton firas på en klubb istället för på en hemmafest som sig bör – SKRYT FÖR FAN INTE!
Det är i just den fasen som det slår slint för östermalms-Mariah Carey, i hennes värld duger det inte med att gå på en kul fest, kvällen är bara rolig ifall hon kan övertyga andra om att deras nyårsfirande sög gamla hundballar i jämförelse.

När väl nyåret är firat, raketerna avfyrade, raketspyorna avlossade, ölpavorna tömda, pissblåsorna sprickfyllda, tjejerna sitter och grinar i timslånga mobilsamtal och killar med spränghuvudvärk och rejäl ångest frossar i sig bakfyllemat på McDonalds så brukar prestigebehovet lägga sig och psykopatbrudarna återvänder till den gråa vardagen där de plötsligt är betydelselösa och poänglösa varelser igen. Patetiskt.

Hav dock förtröstan för de dyker gärna upp lagom till midsommarafton igen.
Det här är den där sortens tjejer som tjafsar ända fram till själva midsommarafton om var de ska festa någonstans, därefter sitter de och snackar i telefonen i tre timmar och tjatar ideligen om när bussarna till hottahejti går tills någon lackar ur och ber dem dra åt helvete.
Då tjafsar de i tio minuter om att det är dålig stämning innan de till sist drar. Blä.

En del tjejer är dock inte bara såhär över storhelgerna utan är bara genuint galna och övertygade om att hela stjärnsystemet roterar runt dem. Nu snackar jag inte om tokroliga tjejer som försöker avfyra skitnödiga kommentarer om att de är allsmäktiga och döcoola (misslyckas varje gång) utan om de där arroganta jävla tjejerna som kan snacka om sig själva i ett par timmar i sträck.

Visst fan kan man unna sig själv att skryta lite ifall det är så att man åstadkommit något värt att skryta om eller att livet för tillfället går ytterst väl för en men då ska man heller inte göra någon hemlighet av det. Jag skryter ibland och de flesta jag känner skryter också ibland.
Man skryter över en utbildning man kommit in på, pengar man tjänat, snygga skor man köpt, paranta skökor man nuppat med eller något annat.
Alla vet att det är skryt och därför kan kompisarna ge den mallige sina 15 minutes of fame, all in good grace.

Det jag talar om är dock inte den sortens skryt, jag talar om 24-7 glamourgafflande kärringar som tror att hon börjar levitera ifall en kille spanar in henne på tunnelbanan. Det här är typen som går runt med t-shirts som det står ”I only fuck with supermodels” på och ändå tror att hon inte framstår som ett IQ-befriat sprutluder.
Som om saker inte kunde bli värre kan du nästan ge dig fan på att samma idiot gärna vill framstå som intellektuell mellan varven och då ger sig på ett fyrtiofem minuter långt utlägg om sina hopplösa framtidsplaner som tvivelsutan innehåller poänglösa studier i någon varm storstad och gärna en luxuös och lång resa någonstans.
Ett par varningsflaggor man bör hålla utkik efter är:
1: resor till storstäder som är kända för bra shopping
2: konststudier
3: drömmar om att bli skådespelerska/mannekäng/popstjärna
4: ständigt återkommande formuleringar som öppnar för motparten att komma med komplimanger och uppmuntran, exempelvis ”mina kompisar säger alltid till mig att jag är så snygg/smart/duktig som kan le fint/räkna till hundra/torka mig själv” (notera att den första variabeln av personegenskap påverkar den andra variabeln av konkret talang)
5: excessivt drinkbälgande så länge någon annan bjuder
6: korkade och klumpiga försök till att låta bildad
Det är uppenbart att människan i fråga själv inte har några pengar att genomföra sina fåniga projekt med och hon är uppenbarligen för dum för att vara uppvuxen i en framgångsrik familj så du vet redan där att den här tjejen inte har några bekymmer med att stoppa gamla gubbsnoppar i munnen ifall det innebär en solsemester i Milano.

Enda problemet i fågelsången för den här sortens ”divor” är att när hon antingen sagt det rakt ut eller gjort det pinsamt uppenbart att hon har en taskig personlighet, är ointelligent, ointressant samt humor-, fantasi-, skrupel-, och skamlös så har hon egentligen bara ett kort kvar att vifta med: sitt utseende.
Problemet är det att när man vet så här mycket om en person så är det ta mig fan omöjligt att fortfarande tycka att hon är attraktiv, minuskontot får henne att rent fysiskt bli fulare och fulare. Att bli ful genom idioti är en åkomma som drabbat såväl popstjärnor som varenda dokusåpakändis som Sverige lyckats framkalla.

Kontrasten till sådana som ”Bionda” eller ”åh snälla Sverige ge mig uppmärksamhet innan jag skär upp handlederna”-Olinda är Paris Hilton: en person som gett sig fan på att hon ska trotsa naturlagarna med hjälp av checkhäftet.

Vad jag med denna formulering försöker säga är inte att fröken Hilton försöker fixa sig en snygg nuna med hjälp av gammal hederlig plastikkirurgi, oh nej. Hon försöker helt enkelt göra det jag skrev: hon visar ständigt upp sina ofattbara ekonomiska tillgångar och klä sig utmanande och umgås med coola kändisar för att på så vis helt enkelt ge intrycket av att vara en vacker ung kvinna.

Sorry Paris men det funkar inte, du är nära men nära skjuter ingen hare. Du har din slampiga utstyrsel, du har dina IQ-befriade popstjärnor till kompisar, du har särat på benen för kändisar och du har uppenbarligen mer pengar än vad du behöver. Det enda du behöver nu är ett ansikte som inte ser ut som Hindenburgolyckan men tyvärr babe – you can’t buy pretty.
Däremot går det finfint att köpa sig kopiösa mängder fulhet – fråga Michael Jacksons kirurger.