Kattmat har aldrig varit smaskigare

Sommarlovet har precis börjat och slutar igen på söndag den 24:e juni. Då börjar jag arbeta under sommaren inom hemtjänsten – som om min tillvaro inte var pissig nog så ska jag nu dessutom byta blöjor och tömma kissfyllda toaletthinkar hos åldringar för slavlön. Det enda som inte är pissigt med det här jobbet är avsaknaden av pisstest så det står mig fritt att knarka skiten ur mig om det inte vore för min flickvän som ballar ur då. Piss också.

Kiss-och-bajs-humor aside; i april så uppdaterade jag min blog med en artikel om hur irriterad jag blev på en sexterapeuts “analys” av sexuella snedsteg som norska män anses begå. Punkt sju på listan som handlade om sugmärken kommenterade jag med orden ”det är sådana här klagomål som förklarar med all önskvärd tydlighet varför vissa kvinnor åldras tillsammans med en cockerspaniel istället för en make”.
Detta ska inte tolkas som att jag hatar just cockerspanielhundar (även om jag mycket riktigt hatar dem) utan mer som en antydan om att kvinnor som är för galna och avskyvärda för att män ska orka med dem får ty sig till sina husdjur istället för att få uppleva illusionen av ömhet, närhet och äkta kärlek som en äkta make normalt sett står för (illusionen alltså).
Förutom hundar med löjligt utseende så är även katter ett populärt komplement till det lilla hushållet där den kan springa runt och leka bland tomma pralin-askar och högar med skvallertidningar och kvällspressens fredagsbilagor.

Det är dock inte bara ensamstående klimakteriekärringar med sockerberoende som skaffar katter, även 22-åriga universitetsstudenter som är för lata och fattiga för att flytta hemifrån har katter. Jag satt och försökte läsa om Yom Kippur-kriget på nätet då katten började jama och krafsa på min dörr för att få mig att gå och mata henne.
Som vi kan se så fanns här en stark intressekonflikt; katten ville att jag skulle gå och ordna mat, jag ville sitta kvar och läsa. Problemet är att katten har något jag saknar helt och hållet: tålamod. Vad det handlar om här är en fråga om prioriteringar och målsättningar:

Kattens målsättningar är
1: Äta
2: Skita
3: Knulla (denna målsättning är dock ej längre giltig eftersom katten är steriliserad)

Mina målsättningar är
1: Äta
2: Skita
3: Knulla
4: Läsa på Internet

Som vi ser så har katten bara hälften så många målsättningar som jag vilket ger henne dubbelt så lång tid att lägga på varje målsättning; hon har all tid i världen att föra oväsen medan jag har begränsat med tid att läsa på Internet. När jag då till slut bemödade mig med att lufsa upp till köket och ta fram en burk kattmat för att få kattjäveln att hålla käften så blev jag en smula förbluffad; på kattmatsburken fanns det nämligen en liten reklamlapp. Jag fotade burken för att alla skulle få möjlighet att se vad jag syftar på:
Notera texten: ”Prova en festmåltid!” – nu vill jag inte insinuera att det vore något unikt med just denna reklam som skiljer den från annan reklam om kattmat men det är fortfarande en rätt bisarr reklam!
Vem fan riktar den sig till egentligen? Jag har ingen lust att äta en festmåltid från ”Mjau” och min katt är ingen queer-gourmand som bryter på franska, hon är inte ens läskunnig.
Katter äter råttor, möss, småfåglar, ekorrar ja t o m skalbaggar ibland, allt som utesluter ben, fjädrar och päls från kosten är en ”festmåltid” enligt henne.
Det fåniga är dock inte benämningen ”festmåltid” utan termen ”pröva” – vilket implicerar att ett köp av denna produkt är en chansning som kan reslutera i klagomål från kattens sida på maten ifall den ansåg att Mjau inte levt upp till den prestigefyllda titeln ”festmåltid”.

När jag satte mig framför datorn så bestämde jag mig för att titta lite på konkurrenten Whiskas hemsida innan jag gick in på Mjaus för att bekräfta att det här inte rörde sig om en liten enskild konstighet – det tog mig ungefär 2,5 sekunder att avfärda den teorin. Jag behövde faktiskt bara klicka på den första länken som kom upp på http://www.whiskas.se/ för att göra det.
Den sida jag kom in på var dedikerad till ”Whiskas® mmmmm… Portionsförpackningar Adult” - ett s.k. ”helfoder” för vuxna katter.
”Både hundar och katter älskar naturliga bitar av kött och fisk. Men medan hundar faktiskt kan leva som vegetarianer, är katterna rovdjur som behöver det protein de får från kött och fisk. Därför lanserar vi nu Whiskas® mmmmm…”
Hur många år av misslyckade experiment med vegokost för katter tog det för snillena på Whiskas att komma fram till att katter behöver kött? Eller protein för den delen? Textstycket jag citerat insinuerar ju snällt att Whiskas lanserar denna produkt just pga. denna insikt och att de gör det NU – eftersom de alltså har kommit underfund med något som de inte kände till tidigare? Vad för slags empiriska observationer krävs för att ett företag som producerar och säljer kattmat ska komma till insikt att katter behöver kött?

”Whiskas® mmmmm… är en helt ny serie kattmat från Whiskas® där vi har varit lite extra kräsna när det gäller ingredienserna. De naturliga hela bitarna av kött eller fisk serveras i en läcker sås eller i gelé vilket ger en välsmakande måltid full med nyttiga proteiner”
Det är just den här sortens reklam som gör mig högst förbryllad. Om man exempelvis gör reklam på temat att ”Misse Murres kattmums är en bra kost som gör att katten mår bra, får len päls, slipper veneriska sjukdomar och lever längre” så hade jag förstått det eftersom man därmed motiverar ett köp med att kattmaten är nyttig och bra för katten.

Detta då i kontrast mot att Whiskas är ”extra kräsna” med ingredienserna och serverar köttet i ”läcker sås” för att få en ”välsmakande måltid” – Mm-mm-mm! Det låter så smarrigt att jag nästan vill sätta i mig hela förpackningen själv! Seriöst, hur ska stackars kisse någonsin få mat när matte och husse lägger rabarber på delikatesserna från Whiskas? Idioter…

Än värre blir det då Whiskas ska ge råd om hur utfodringen bör gå till väga:
”En katt behöver ca 85 g Whiskas® mmmmm av hög kvalitet per kilo kroppsvikt. Är kvaliteten lägre, behöver katten mer”
Öh? Säljer alltså Whiskas lågbudget-versioner av sin egen kattmat? Eller försöker Whiskas avråda konsumenterna från de där livsfarliga bootleg-varianterna på deras läckra produkter som Svejko står och becknar på plattan nattetid?
”Eftersom en genomsnittlig katt väger ca fyra kg brukar man säga att 4 portionspåsar per dag är lagom. De flesta katter brukar dock själva avgöra exakt hur mycket de behöver äta”
No Shit? Vem fan skulle annars avgöra det?
Lider många katter i Sverige av bulimi eller så?

Sedan så har vi då kattmaten som jag såg reklam för på burken jag fotade: ”Mjau Bitar i Gelé med Havskräfta” – något för de riktigt kräsna läckergommarna bland våra fyrfotade vänner. Denna rätt är nämligen ”en av sex smakfulla svenska rätter till din katt” – om du älskar din katt riktigt mycket låter du givetvis den enbart äta svensk mat så att den inte får för sig något konstigt och börjar bryta eller lyssna på gangster-rap.
Det var också när jag läste på denna hemsida som jag fick det klarlagt för mig att reklamen mycket riktigt vänder sig till ensamstående kvinnor i medelåldern:
”Vårt svenska kattmatskök lagar läcker och nyttig mat som får din katt att må bra och älska dig ännu mer”
Mjau har tagit ett riktigt skamgrepp på sina kunder den här gången! Vill du att din katt ska älska dig ännu mer? Då är det bäst att du halar fram plånboken eftersom intensiteten i kattens emotionella band till dig löper parallellt med den mängd havskräftssmakande bitar i gelé du serverar den.
Du lyckades aldrig gifta dig eller skaffa barn så se nu för fan till att visa att du åtminstone kan få katten att älska dig! KÖP MER KATTMAT!

Det visade sig när jag läste längre ned att jag inte bara är en konsument som köper min katts kärlek: jag är även en sådan älskvärd djurvän att jag genom mitt val av Mjaus kattmat ger ekonomiskt stöd till ”kattfonden” – en fond som enligt sina stadgar arbetar för att ”öka kattens status i samhället”. Jag hade ingen aning om att katter var en sådan utsatt grupp i samhället att de behöver en intresseorganisation som inte bara tillvaratar deras gemensamma intressen utan dessutom arbetar för att höja deras samhällsstatus.
Jag vet inte mycket om ”Kattfonden” men jag gissar spontant att den består av en grupp galna tanter vars katter har både för- och efternamn samt egna visitkort och andra statushöjande accessoarer i enighet med fondens målsättningar.

Nej nu orkar jag inte skriva mer, jag måste gå och glufsa i mig lite Whiskas-foder innan jag blir galen av längtan. Toodles och ha en bra midsommar!