Olinda Borggren är ett rövhål

Ett av de problem som finns i ”den svenska mentaliteten” är den beryktade jantelagen, åtminstone om man ska tro på vad dokusåpastjärnor, misslyckade popmusiker, utvikningsbrudar och sensationsjournalister har att säga i frågan och vem kan betvivla deras ord? Jantelagen är enligt dessa en attityd bland svenskar om att det är fult att lyckas och att den som därmed är framgångsrik också får utstå hat, glåpord och smutskastning – allt pga. svenskarnas bitterhet och avundsjuka.
Ironiskt nog brukar gnäll om jantelagen nästan alltid komma från folk vars karriär körts i botten. Moment 22-logiken är ungefär denna:
Dum hora:
Ja alltså, jag är så jävla trött på Sverige där alla tycker illa om en därför att man lyckas och blir känd och det går bra för en
Efterbliven skvallerjournalist:
Men ditt senaste album floppade, du är pank och har blivit portad på Stureplan?
Dum hora:
Ja men det är därför att alla är så jävla avundsjuka på mig
Efterbliven skvallerjournalist:
Men varför är de så avundsjuka på dig?
Dum hora:
Ja men det är därför att jag lyckats, blivit känd och det går bra för mig
Efterbliven skvallerjournalist:
Men ditt album floppade, du har inga pengar och får inte komma in på Spy Bar?
Dum hora: Ja men det är därför att alla är så jävla avundsjuka...
Argumentum Ad Naseum med andra ord.

Ett givet exempel på vad jag menar är Olinda Borggren, den där misslyckade existensen med platinablondering som lyckades få en artikel publicerad i kvällspressen om att hon hade tröttnat på Sverige och flyttat utomlands och ungefär fem minuter efter att artikeln hade kommit upp på Internet så hade Olinda publicerat en videoreplik på sin hemsida för att bemöta icke-existerande kritik från en hopfantiserad grupp människor som bryr sig ett jävla skvatt om vad Olinda tycker. Det kanske är ensamt i Marbella?

Som om ovanstående inte var patetiskt nog så har Olinda dessutom valt att kalla sin hemsida oplounge.com för den ”officiella fansidan för Olinda och Patrick” (den senare är hennes pojkvän). Nog för att hybris är Olindas paradrätt alla gånger men bör inte en fansida drivas av typ… fans?

Allt detta kommenterar Olinda på sin blog:
”Jag vill klargöra några små detaljer som press och media tycks ha missat.”
Ja Olinda – pressen har missat allsköns detaljer om ditt intressanta och innehållsrika liv. Antingen det eller så skiter de fullständigt i dig.
”1) Jag bor inte i L.A !!!
2) Alla video klipp som jag och patrick gör är givetvis med glimten i ögat och till alla lirare som sitter i sina stugor och blir skitförbannade, too bad and I couldent care less.”
Du kunde snarare inte bry dig mer – ifall Olinda nu faktiskt är så likgiltig inför vad som händer i Sverige som hon gör ömkliga försök till att hävda så får hon gärna förklara varför hon skriver en blog på svenska eller varför hon har en hemsida på svenska eller varför hon spenderar sin tid med att lägga upp tråkiga och töntiga videoklipp på svenska där hon kommenterar vad som sker i Sverige (och när jag skriver Sverige så menar jag egentligen Stureplan – det enda i Sverige som Olinda känner till).
En möjlig förklaring är att det beror på hennes kassa engelska men varför skulle något så banalt stoppa eldsjälen Olinda? She couldent care less.

Det absolut mest bisarra med Olinda är egentligen inte hennes monumentala brist på självdistans eller det faktum att hon är en plastig, blonderad och IQ-befriad madrass som försöker agera proffstyckare på distans utan det faktum att hon på fullaste allvar tror att hon inte är det jag skrev ovan.
”Om jag hade haft sex på TV och kört det vanliga bimbo racet och kört en Rosing så hade jag varit lättare att tycka om”
Dessa ord kommer alltså från en levande Barbie-docka som blev känd genom att medverka i Paradise Hotel och som har ett par hundra nakenbilder på sin egen hemsida.
Sanningen är den att Olinda faktiskt inte går att tycka om – det är en fysisk omöjlighet eftersom det inte finns en enda detalj med hennes stereotypa utseende eller endimensionella personlighet som inte kittlar kräkreflexerna på varje kolbaserad livsform på den här planeten.

Efter att jag skrivit ovanstående så ögnade jag igenom ett dussin av bilderna där Olinda står naken på alla fyra och ger kameran kåta blickar. Bilder på legoklossar hade gjort mig styvare än det här och om bilder på Olinda gör mig slak så gör bilderna på hennes vidriga pojkvän mig impotent. Vad är det där egentligen för motbjudande varelse och vem är den ondskefulle trollkarlen som släppt lös honom på världen? När jag då till sist såg en bild på Olinda och Patrick tillsammans började jag seriöst fundera på att kasta upp i papperskorgen.

Jag skiter i vad andra säger – de där två jävlarna ÄR syskon. I just know it.

Fröken Borggren tappar dock inte stafettpinnen i dumhetstävlingen än på ett tag, intervjun fortsätter med följande:
”nu är jag antagligen mentalt efterbliven som så många gladeligen vill påstå och ful också för den delen så jag fattar inte”
Visst är det intressant hur de här två fenomenen hänger ihop? Att vara efterbliven och att inte fatta menar jag – det är närapå gulligt när Olinda bekräftar den kritik hon får i ett bloginlägg där hon ska bevisa motsatsen till varje pris.

Det här inlägget skulle kunna bli hur långt som helst för det finns ett överflöd av idiotiska uttalanden av Olinda jag kan kommentera men att håna hennes sort är lite som att lägga krokben för kobenta. Människan är mentalt på en tolvårings nivå och att se henne försöka argumentera påminner mest om Peter Harryson på en löparbana.
Avslutningsvis vill jag dock även citera det här från samma intervju som jag länkade till ovan:
”Jag ber inte om ursäkt jag backar inte och jag skrattar åt alla mindre begåvade små människor i ansiktet och vänder på klacken och går”
Jag kan inte ens i mina vildaste drömmar föreställa mig de människorna som är mindre begåvande än Olinda själv. Det tragiska i det hela är att Olinda på sätt och vis får rätt i det hon säger om att hon kan göra människor irriterade – inte pga. hennes märkliga ”dissar” mot Sverige utan därför att hon är så otroligt jävla dum i huvudet att det är oundvikligt att störa sig på henne.

Du läser faktiskt beviset just nu: det här bloginlägget skulle inte ens handla om Olinda.