Mindre Pride och mer dignity tack

De senaste veckorna har varit en märklig åktur för min del. Min flickvän gjorde slut med mig för ett tag sen, fast inte då på det där vanliga sättet där man träffas eller ringer den man är tillsammans med och säger hur man känner – oh nej då. Istället valde hon att successivt höra av sig mindre och mindre. Surt.
Fru Fortuna tycks dock inte avsky mig helt och hållet, mer uttömmande än så tänker jag inte bli. Detta inlägg handlar visserligen om sexualitet men inte min egen.

Stockholm Citys artikel om Pride inleds med raderna
”En t-shirt med trycket "Min kuk är min dildo", bögar med bara överkroppar och läderbyxor och så artisten Lars-Åke "Babsan" Wilhelmsson i sedvanlig glamourpose på ett biltak. När årets Pridetåg gick genom centrala Stockholm hade fantasin inga gränser”
Uppenbarligen var det mer än fantasin som hade förlorat kollen på var gränserna går.
Samtidigt ska man dock inte glömma att Pride-festivalen är en tillställning som gjort sig känd för att tänja på såväl gränser som rövhål.
Stockholm Pride, HBT-festivalen har hållits i Stockholm och tack och lov är spektaklet över nu. Personligen har jag inte upplevt festivalen på nära håll, bortsett då från de gånger jag försökt begagna mig av de kollektiva färdmedlen i stan och då bevittnat de kära Pride-firarna manifestera sig genom lådvinsfylla, dålig musiksmak och en sminkning som gick ur tiden ungefär samtidigt som KISS slutade vara populära.

Jag skulle ljuga om jag påstod något annat än att jag avskyr Pride. Jag tycker det hela är ett bisarrt och osmakligt spektakel och jag kan inte för mitt liv begripa varför någon skulle vilja gå i närheten av skiten, i synnerhet om man är homosexuell. Men det råder tydligen ingen nöd på deltagare, bland annat så har årets Pride-festival gästats av finansminister Anders Borg, präster från svenska kyrkan och Glenn Hysén.
Jag hoppas herr Borg fick chans att fotografera sig tillsammans med killen som hade en ”min kuk är min dildo”-tröja, han tyckte ju det var viktigt att delta i ”manifestationen för tolerans och öppenhet”, och vad förmedlar budskapet tolerans bättre än kläder med könsord på?

För den som inte känner att det räcker att marschera genom Stockholm i sällskap av inoljade män i stringkalsonger och fjädrar i håret för att bli tolerant mot personer som känner sexuell attraktion mot personer av samma kön så finns det en hel uppsjö av aktiviteter i ”Pride Park” (läs: Tantolunden) som festivalens deltagare kan roa sig med.
Vad sägs om ett parti dildokubb?Det är precis som vanligt kubbspel men istället för träpinnar så slänger man sexleksaker! Såväl finurligt och smakfullt som relevant för Pride!
Seriöst – vad är mer karaktäristiskt för homosexuella människor än att jonglera med löskukar? Dildokubb är inte bara relevant för temat – det är dessutom en skitbra aktivitet att upplåta offentliga grönområden i innerstan för. Barnfamiljerna kanske tycker det är tråkigt att de inte kan använda ungarnas sommarlov till att vara i parken men seriöst – om de så gärna vill vara i Tantolunden så kan de faktiskt betala entrébiljett till festivalen och delta i skojigheterna.
Ett ganska typiskt exempel på det rosa moln av idioti och arrogans som Pride-festivalen svävar runt i är Carin Götblad och historien kring hennes beslut att låta poliser gå i Pridemarschen iförda uniform. Götblads kommentar till den kritik hon fick efter beslutet löd om jag inte missminner mig ”ju mer kritik jag får, desto mer övertygad är jag att jag gjorde rätt”.
Det här är ungefär den logik som tillämpas av dem som gillar Stockholm Pride: får de stöd så är det bra för då har de folket på sin sida och anser sig därmed också ha legitim grund att falla tillbaka på när de blir ifrågasatta – när de får kritik och blir ifrågasatta så är förklaringen alltid att det beror på intolerans eller okunskap. Götblad har med andra ord kommit fram till att hon inte ens kan ha fel – får hon positiva reaktioner gör hon rätt och om hon får negativa reaktioner gör hon ännu mera rätt.

Det finns en relevant poäng med alla ovanstående spydigheter som jag tänkte dra på en gång eftersom jag vill gnälla mer men samtidigt bespara läsaren eventuella funderingar kring om jag är homofob eller ej.
Nej käre läsare – jag varken hatar eller skräms av homosexuella människor. Det hat jag kan tillstå att jag känner om vi nu diskuterar HBT-personer begränsar sig till deras ruttna musiksmak och lesbiska kvinnors val av frisyr. Sen när blev det kutym att flator ska se ut som tuppen på Cornflakes-paketen?
Om vi lägger sarkasmen åt sidan så är min uppfattning om Pride denna:
Som koncept måste Gay Pride välja huruvida den vill vara en festival för sexuella minoriteter eller en politisk manifestation för en medborgarrättsrörelse.

Om Pride vill vara det sistnämnda, alltså politisk, så måste den också städa till sig och göra sig av med slöddret som hänger sig åt obsceniteter i buskage och super sig redlösa – Pridemarschen måste även den göra sig kvitt deltagarna som tycker om att promenera utan byxor eller vill ha könsord skrivna på tröjan.

Om Pride å andra sidan vill vara en festival i traditionell bemärkelse med uppträdanden, spritorgier och hejdlöst runtknullande (kort och gott: svinande) så får politikerna hålla sig borta och spektaklet förflyttas till en mer lämplig plats än Södermalm där folk frivilligt kan välja om de vill delta eller ej.
Det finns – tro det eller ej – ett skäl till att Hultsfredsfestivalen hålls ute i skogen istället för inne i själva Hultsfred. Skälet är att pensionärer som rastar hunden ska slippa frottera med femtusen apraka hårdrockare i fyrtioårsåldern som kissar i papperskorgar och vrålar ”OZZY!!!” mellan raketspyorna.
Någon kålrotshjärna kommer förmodligen listigt att påpeka att jag borde vara lika kritisk till Stockholm Jazz Festival med tanke på vad jag skrivit ovan. Ja lille vän – den ekvationen hade det inte varit fel på om jazzfestivalen innehöll moment som att ett par tusen halvnakna jazzmusiker skulle marschera genom Stockholm eller ett tält där människor som gillar jazzmusik inbjuds för att köra ett parti boule med geishakulor.

Att behöva förklara självklarheter känns egentligen ganska pinsamt men Pridefestivalen arrangeras av folk som är dåliga på självklarheter men väldigt duktiga på att dela ut homofob-stämpeln när någon inte delar deras åsikter.
Pride arrangeras av ”Föreningen Stockholm Pride” som har en grupp företag som samarbetspartners. Bland dessa syns bland annat ”Nissan”, ”RFSL” och ”Spendrups”.
Kalla mig paranoid, men jag misstänker att varken en biltillverkare eller en bryggerikedja är speciellt drivande för att Pride-festivalen ska hållas. Däremot misstänker jag att en politisk lobbygrupp som arbetar för HBT-personers rättigheter kan vara väldigt drivande i frågan. Mina misstankar stärktes ytterligare av att de skrivit med stora bokstäver ”RFSL är huvudpartner till Stockholm Pride” men helt säker kan man ju inte vara.

På sin hemsida skriver RFSL om sina målsättningar;
”RFSL vill att homosexuella, bisexuella och transpersoner ska ha samma rättigheter, möjligheter och skyldigheter som andra. Arbetet för detta sker genom politiskt påverkan, informationsarbete och sociala och stödjande verksamheter”
Förutom då att arrangera festivaler på Södermalm där RFSLs skyddslingar kan kräva sina rättigheter genom att blockera biltrafiken och få sexualinformation från ”Clit City” så hjälper även RFSL till att driva spektaklet ”Fritt Fram” som är ”ett samarbetsprojekt som arbetar mot diskriminering på grund av sexuell läggning i arbetslivet”.
Inga större konstigheter där kan tyckas, tills man då tar sig en titt på den fina rapport som Fritt Fram lanserat där man kartlagt hur svenska företag bemöter homo- och bisexuella kunder.
”Över 90 procent av de tillfrågade företagen anser sig ha tillräcklig kompetens för att bemöta homo- och bisexuella professionellt…”
Jag läste detta stycke ett par gånger och i min panna blev vecken bara djupare för varje gång. Vad är det för slags specialkompetens som behövs för att bemöta en person med avvikande sexuell läggning på ett professionellt sätt? Jag försökte flera gånger hitta något slags rimligt svar i mitt huvud men allt lät som tråkiga vitsar från en herrtidning. I samma stycke hittar vi dock strax svaret!
”…Men endast var tredje av dessa företag kan ge något exempel (t.ex. annonsering, könsneutrala ord i blanketter, sponsring av Pride) på hur man visar kunder att man har ett bra bemötande av homo- och bisexuella kunder”
Wow. Visst är det läskigt med sådana här sammanträffanden? Jag menar, vad är oddsen för att en lobbygrupp som arrangerar Pride-festivalen också hjälper till att driva ett projekt som publicerar en enkätundersökning som mäter kompetensen hos företag att bemöta homosexuella kunder på ett professionellt sätt genom att kolla om företagen sponsrar Pride-festivalen? Uppenbarligen rätt låga.
”Över 95 procent av företagen i undersökningen har utbildning av personal som möter kunder men endast 4 procent inkluderar frågor rörande ett professionellt bemötande av homo- och bisexuella kunder i utbildningen”
Jag får tillstå att jag är en smula förvånad över att en lobbygrupp som vill att homosexuella personer ska ha samma rättigheter, möjligheter och skyldigheter som andra samtidigt är kritiska till att svenska företag inte strävar hårdare för att lära sin personal att särbehandla kunder pga. sexuell läggning. Å andra sidan så är det ingen hemlighet att RFSL är en orgie av hyckleri – åtminstone inte för mig.

En informatör för Fritt Fram vid namn Kristina Börjeson blir i samma text citerad med orden ”Fler företag borde se affärsnyttan i ett bra bemötande, över 75 procent av homo- och bisexuella rekommenderar ofta homovänliga företag till andra”
Finns det en affärsnytta i ett bra bemötande? Captain Obvious Conclusion to the rescue!
Dumma idéer får som regel uppbackning av dumma argument och jag begriper att de nötkreatur som arbetar med sådana här cirkusidéer har svårt att förstå sig på de grundläggande mekanismerna i en marknadsekonomi så därför ska jag ge en liten snabbkurs i ämnet!Marknadsekonomi bygger på att flera olika aktörer konkurrerar om att tillhandahålla varor och tjänster till konsumenter – konsumenterna väljer att använda sig av den aktör som uppfyller deras krav bäst vilket leder till att nämnda aktörer tjänar pengar medan de aktörer som misslyckas med att uppfylla konsumenternas krav inte tjänar pengar.
Jag förstår att det här kan komma som en chock för Börjeson men denna kapitalistiska modell går att tillämpa på människor oavsett vad de tänder på.

Om vi lägger sarkasmen åt sidan så är min uppfattning om RFSL denna:
De är idioter.