De tre jobbigaste trenderna år 2007

Jag arbetar för närvarande på ett par olika inlägg varav ett dröjt lite då jag väntar på en illustration från Jennifer. Till dess får ni nöja er med detta inlägg – jag ser på det ungefär som Ken såg på sin skiva ”Mellanspelet”.

År 2007 har varit ett år av huvudvärk, bitterhet och ständiga besvikelser. Det är sådana här år som man faktiskt börjar önska att domedagspredikanterna hade rätt och vår planet förvandlades till stoft vid millennieskiftet. När det inte är samhällstrenderna som gör livet surt för bittra blogskribenter så är det ens vansinniga kamrater som gör det. Min dag var relativt välplanerad – först en föreläsning på universitetet, därefter gå på stan och handla julklappar samt gå förbi Renwar, därefter arbeta och till sist hem till min kompis Maja för att slappa ett tag. Efter att ha sovit mig igenom en föreläsning om välfärdsstaten i Finland så sprang jag till tuben för att ta mig till stadens affärsdistrikt för att hitta billigt krimskrams att ge bort till min bortskämda syskonskara.

Här stötte jag också på jobbig trend nr 1 á 2007:
Somaliska fjortisgäng med juggepolare.
Det är lustigt hur enskilda komponenter som man vanligtvis inte störs av eller ens tänker på kan förvandlas till något ytterst irriterande om de kombineras på ett visst sätt.
Somaliska tjejer stör mig inte.
Förortsstilen på kläder stör mig inte.
Juggebrudar stör mig inte.
Fjortisar och gäng stör mig lite grann men det är just när alla de här sakerna kombineras som jag får en sprängande huvudvärk och en trängande önskan om att dö på fläcken.

Jag vet inte riktigt vad det är men det verkar som att somaliska fjortisgäng som bemödat sig med att ta sig från Rinkeby in mot stan för att glassa med sina mjukisbrallor också alltid har med sig en ljushyllt kompis och denna kompis är per definition alltid bosnier eller serb och av någon för mig okänd anledning verkar inträdeskravet för att få hänga i de där gängen vara en fullständig avsaknad av hjärnverksamhet.
Alternativt så är det själva gängmentaliteten som får de där tjejerna att självmant upphöra med allt vad tänkande heter – någon jävla förklaring måste det finnas till att en person år 2007 som varken lider av undernäring eller dysenteri besvarar tilltal med ”AAAAAMEN SHIIIIIIII-IIIIIIIIIIT”, därtill med en röst som t o m hade fått Christer Petterson att börja gapflabba, det lät som om hon hade fastnat med huvudet i ett tröskverk. Ingen människa man vill gå i polemik med men jag kunde ändå inte hålla mig från att sätta mig nära dem och ta ett djupt andetag för att se om jag bortom skölden av Date-parfym kunde urskilja luktspår av mögel för att på så vis stärka min teori om att det människan led av var våldsgästande saprofyter innanför pannan.
En teori är att de där juggebrudarna fungerar som gängets alibi, utifall att eventuella belackare med en rasistisk agenda skulle baktala dem i valfritt sammanhang eftersom dessa då tvingas erkänna att den största idioten i gruppen var vit.

När jag väl kom av tunnelbanan började jag promenera längs med skyltfönstren samtidigt som jag försöker organisera tankarna så pass att jag medelst uteslutningsmetoden kunde bestämma mig för vad som vore vettiga presenter. Plötsligt ser jag på min högra sida att tre parkeringsvakter (i uniformer som ser ut att ha inköpts från Polarn & Pyret) kommer lufsandes och jag hör dem samspråka.
Parkeringsvakt 1: "…ja det är inte roligt det där"
Parkeringsvakt 2: "Nä, det är inte min dag idag."
Du är en jävla lapplisa din gahbe, INGEN dag är din dag.

Efter att ha strövat runt i ungefär en halvtimme och avverkat en handfull butiker kunde jag konstatera att jobbig trend nr 2 á 2007 är:
Idiotiskt skräp med USB-sladd
Det verkar som att sedan USB-port på datorer blev standard så har Sverige successivt översvämmats av olika gadgets och attiraljer som går att koppla in i datorn men som saknar minsta tillstymmelse till användbarhet.
Roterande julgran?
Självlysande tangentbord?
Avfyrningsramp för skumgummiraketer?
Alla dessa fiffiga prylar kan du nu inhandla för billig penning om du behöver en intetsägande present att ge bort till en intetsägande arbetskamrat som du av någon outgrundlig anledning vill visa din uppskattning för.
Det här larvet är förmodligen den mest futila gåvan som uppfunnits sedan sidenslipsen med seriegubbar på. Om en person på fullaste allvar vill ha en slips med Musse Pigg på så är det bara att utfästa skottpeng på människan där det avsatta beloppet för en julklapp istället får bli belöning till den själ som skänker idioten evig vila.

När jag då till sist hade funnit vad jag sökte så gick jag förbi Renwars pizzeria i gamla stan för att snacka skit i några minuter och få sällskap till tunnelbanestationen då jag snart skulle gå och arbeta. När vi går förbi slottet (på väg mot kungsträdgården) börjar Renwar genast blicka uppåt mot de människor som stod ovanför oss och tittade på utsikten.
Renwar: ”Om någon spottar ner på oss så kommer jag fan kuta upp och slå sönder dem”
Jag: ”Varför i hela fridens namn skulle någon där uppe spotta på oss?”
Renwar: ”Vadå, jag hade gjort det…”
Jag är inte speciellt förvånad över att de krigar i Irak.

När jag då till sist hade lyckats ta mig till tunnelbanan och kunde sätta fart mot Medborgarplatsen så stiftade jag också bekantskap med jobbig trend nr 3 á 2007, nämligen:
Situation Stockholm-försäljare på tunnelbanan
Det verkar som att Situation Stockholm fått det svårare under årens lopp att tygla sina säljares iver att prångla ut blaskan till allmänheten då de allt oftare börjat ignorera förbudet mot att sälja tidningen i tunnelbanenätet ty kapitalismens frukter lockar förföriskt. Även förbudet mot berusning under försäljningen har fått stryka på foten under vinterkylan då även den mest entusiastiske av kolportörer börjat kolka i sig av brännvinet för att stärka sig en smula.
När jag då satt på tunnelbanan och bläddrade förstrött i en Metro så drumlar en pruttfull man med tovigt hår och gul jacka in i vagnen. När han väl lyckats stabilisera sig så pass att han kunde stå upprätt så halades ett nummer av Situation Stockholm upp ur fickan och en raspig stämma tar till orda:
”JAAA HAR BARA EN FRÅGA GOTT FOLK! *hick*. JA ELLER NEJ?!!”
Försäljaren bearbetade resenär efter resenär i vagnen med sin smöriga försäljarjargong, dock utan att få sin vara såld. Han lämnade en distinktiv doft av terpentin och Bjørnebryg efter sig.

Själva arbetet flöt på i god takt och jag slapp undan fler obehagligheter denna dag. Jag hade dock en relativt minnesvärd konversation med en äldre dam som åldern till trots inte tappat aptiten i karlar. Vi kan kalla henne Bettan. Jag skulle göra i ordning en kvällssmörgås till damen i fråga medan hon satt och tittade på en fotbollsmatch på dumburken.
Jag: ”jaså här sitter du och fluktar efter fotbollsgrabbar va?”
Bettan: ”nej gud bevare mig, sådant är verkligen inget för mig!”
Jag: ”hehe, nej okej då”
Bettan: ”då föredrar jag simmarna, de har ju bara små tighta badbyxor på sig”
Jag: ”jaså, ja var och en till sitt”
Bettan: ”men de där stringbadkläderna som vissa använder tycker jag inte om, då visar man för mycket. Jag brukar säga att ju mindre man visar, desto mer lämnar man åt fantasin”
Jag: ”men då borde du väl föredra fotbollsspelare framför simmare?”
Bettan: ”nej i min ålder har man inte så mycket fantasi”

När jag då till sist kom hem till Maja så fick jag också dagens sista underliga samtal efter att ha förtäljt för henne min glädje över att slippa administrera stolpiller till vårdtagare, något jag absolut inte skulle kunna tänka mig att göra.
Maja: ”men varför då?”
Jag: ”för att jag inte vill stoppa upp piller i arslet på någon givetvis!”
Maja: ”men tänk om det var jag då?”
Jag: ”öh, va?”
Maja: ”tänk om jag fick värsta sjukdomen och var tvungen att ta stolpiller, skulle du inte hjälpa mig då?”
Jag: ”varför skulle jag göra det? Det kan du väl göra själv?”
Maja: ”men tänk om jag får en sjukdom som gör att jag inte KAN göra det och du är den enda som kan göra det?”
Jag: ”öhm… ja om du fick en dödlig sjukdom som krävde införandet av stolpiller och som dessutom är så lömsk och fasansfull att medicinen bara fungerar om det är jag som ger dem så ja, då skulle jag göra det men jag hade filmat och lagt upp det på youtube efteråt”
Jag belönades med en toffla i huvudet.
Dags att gå och arbeta nu, toodles!