Marklund, Guillou och Ranelid - skit kommer i många smaker

Rent allmänt ogillar jag att göra korta inlägg, speciellt som avstickare när jag utlovat större uppdateringar men vissa saker kan man bara inte låta passera.
Julen är i antågande och därmed även julefriden. Ser jag på min egen situation så kan jag säga att, jo, bortsett från en resttenta, kompletteringsuppgifter på en studie om snabbmatsrestauranger, en uppsats om flyktingmottagande i Sverige och arbete så är det frid och fröjd för mister kissekatt. Nog om detta.

Jag skulle handla lite mat på Coop idag då jag noterade lanserandet av Jan Guillous Arn-böcker i ett fyrpack för futtiga 130 riksdaler, lagom till premiären av filmen och allt. Personalen i butiken hade dessutom varit snälla att placera denna vara på behändigt avstånd från chipspåsarna för 10 kronor styck – skräpmat för magen i vänster hand och skräpmat för hjärnan i den högra!

Om jag ska vara helt ärlig så hade jag nog hellre läst innehållsförteckningen på Estrellas chipspåse än den där pösmagade politrukens dasslektyr – mer intellektuell substans i den förstnämnda om inte annat. Jag minns högstadiet när de tvingade oss att läsa Ondskan. Den var så uselt skriven att man började heja på farsan tillslut.

Jag stod där och skrockade för mig själv när jag såg på Guillous alster och kom då även att tänka på årets stora författarbråk där varenda kass nolla som lyckats få en bok publicerad pga. tidigare kändisskap skulle med hjälp av sensationskåta kvällstidningar gräla på varandra om än det ena och än det andra.
Jan Guillou var med.
Björn Ranelid var med.
Camilla Läckberg var med.
Liza Marklund var med.
Leif GW Persson var med.
Att läsa deras personangrepp hagla mot varandra genom Expressens löpsedel påminde på något sätt om hur det skulle se ut om en bunt bajskorvar hade en gyttjebrottningsmatch.
Vart blev Ronnie Sandahl och Linda Rosing av? De är ju på samma nivå som övriga ”kändisar” gällande författarprestationer så det är ytterst förbryllande att ingendera av dem blev indragen i pajkastningen.
Björn Ranelid skall enligt Aftonbladet ha sagt ”en miljon människor kan skriva som Liza Marklund men bara en kan skriva som Björn Ranelid” (en parafras, inget citat) vilket hade varit mer imponerande för Björnes del om det inte vore för att det bara finns en som faktiskt vill LÄSA Björn Ranelid också, nämligen han själv. Gubbtjuvens hybris slutar dock inte vid denna hävdade gudagåva, han påstår dessutom att det finns ett vedertaget uttryck kallat ”ranelidiska” för att beskriva hans personliga stil.

Jag får erkänna att jag aldrig hade hört talas om det ordet innan jag läste Aftonhoran men jag har länge tänkt på att det saknas ett bra uttryck för att beskriva den där jobbiga situationen som uppstår när du är sugen på att knulla men tjejen visar sig vara ett obstinat kontroll-freak som kräver timslånga förspel och tjatar om en massa frivola detaljer vilket till slut gör att du blir så förbannad att du säger "äh skit samma" , drar på dig kläderna och sätter dig vid datorn eller TV:n till dess att hon börjat inse att du är irriterad och försöker komma fram och vara gullig varvid du ber henne dra åt helvete. Jag tror jag ska kalla sådana situationer för ”ranelider”.

När sedan hybrisen börjar vackla så får vanlig hederlig verklighetsflykt agera stödpelare.
När mongot Guillou kritiserade Ranelids sätt att skriva på så kontrade denne med att säga
”Guillou är avundsam på mina enorma framgångar”
Ett ganska märkligt påstående med tanke på att Ranelid har sålt ungefär 500 000 böcker medan Guillou sålt ungefär 9 miljoner. Inte för att det spelar någon roll egentligen – det säger mer om bildningsnivån i det här landet än herrarnas talangfullhet. Den populäraste blogen i Sverige är ”tjuvlyssnat” och om den sidan står som måttstock för litterär kvalité eller humor så får någon gärna räcka över en pytonorm som jag kan gosa med.

Tittar man därefter på människans hemsida så ser man att kotthuvudet inte bara titulerar sig själv som ”författare” och ”krönikör” utan även kallar sig själv för ”estradör” vilket vi nog alla kan komma överrens om är ett av de mest skitnödiga orden som existerar i det svenska språket.Jaså du sysslar med scenuppträdanden lille vän? Blotta anblicken av hans skröpliga nuna är lika illa som att vakna upp bakfull och upptäcka att du ligger inlåst i en hiss med en naken Eilert Pilarm. Dåliga nyheter all over.
Vad fan är grejen med det där ansiktet egentligen? Det ser ut som kadavret efter en kanin som Bockstensmannen överfallit och gått lös på med flintaskärvan för att karva ut en ny smula till vintern.
Sist jag såg brukandet av så här skitnödiga uttryck så var det när gratisblaskorna började kalla sina utdelare för ”kolportörer”.
Att ni ens orkar…

Sedan har vi då Leif som gick ut och påstod att Camilla Läckberg skriver som ”Nicke lilltroll pratar” och jämför hennes böcker med novellerna i ”Min Häst”.
Jag har tack och lov aldrig läst Läckberg och jag har ärligt talat ingen jävla aning om vem människan ens är men efter att ha tittat lite på hennes hemsida och hittat hennes lista över saker som jag "inte visste" om henne så har jag ingen anledning att betvivla Leffes omdöme.
Läckberg är bl a ”En usel förlorare”, ett påstående som inte hade dött av att delas upp i två enskilda punkter. Camilla är både usel och en jävla förlorare.
Camilla uppger även att hon ”skulle vilja se en obduktion på riktigt”. Här är ett tips din sugga: prova att läsa recensionerna av dina egna alster även om dylikt snarare går under rubriken ”dissektion”.
Andra fakta om Camilla är att hon
”älskar hjärtslitande ballader och filmer”
”har haft med eget knaperstekt bacon till Hard Rock Café”
”har suttit i Ingrid Bergmans famn”
”har gosat med den riktiga Teddybjörnen Fredriksson”
”har blivit alldeles för full på tequila”
”har blivit hotad med stryk av ett ex nya flickvän”
”tycker marmeladkulor är världens äckligaste godis”
”skulle kunna äta meze och sushi sju dagar i veckan”
”har gått salsakurs och gourmetmatlagningskurs”
Det skrämmande är att den här människan är 33 år gammal, hennes hjärna verkar gå 20 år efter. Påståendet att Camilla skriver som Nicke Lilltroll pratar tycks vara 100 % sannesenligt, för den som aldrig hört Nicke prata så är det bara att ta sig en titt här.

Ranelid påstod som jag skrev ovan att en miljon människor kan skriva som Liza Marklund men jag hävdar bestämt att han har fel på den punkten. Min misantropi till trots så kan inte ens jag förmå mig att spy ur mig så nedriga omdömen om gemene man. Marklund är inte bara en kass författare utan en dålig människa överhuvudtaget, det finns absolut inget med henne som inte kittlar mina kräkreflexer.
Jag hatar hennes arroganta och självgoda krönikor.
Jag hatar hennes böcker (ja, pinsamt nog så har jag faktiskt läst Marklund) och jag hatar hennes nedpundade utseende.

När Leif drog paralleller mellan Läckberg och ”Min Häst” så blev random asshole och tillika deckarförfattare Annika Bryn arg.
”Typiskt att GW väljer just en tidning för småtjejer för att riktigt visa hur lågt någon står” var hennes kommentar till det hela. Jag vill absolut inte bidra till genusförtrycket och tänker därför inte ta upp någon tjejtidning för att beskriva Marklunds sätt att skriva på, speciellt inte sedan jag läste min första porrnovell i sjuan.
För den som aldrig gick i samma klass som en dysfunktionell flumpelle med runkfläckar på tröjan och som bytte sina mjukisbyxor mot sin flickväns figursydda jeans för att vara romantisk och därmed aldrig fick ta del utav så sofistikerad läsning så ska jag ge er ett litet referat från novellen som jag fortfarande minns för att ni ska förstå ungefär på vilken nivå jag personligen anser att Marklunds böcker ligger.
”…Inspektör Anna var äntligen tillbaka i tjänst och hon var mycket villig att få tillfälle att leka med sin batong igen…”
Mer behöver faktiskt inte sägas, Liza Marklund suger verkligen. Hårt.

Om vi för en sekund lägger pissförfattarna åt sidan och fokuserar på en skribent som faktiskt sitter på gedigen talang så vill jag här meddela att nästa uppdatering förhoppningsvis blir färdig lagom till julafton. Till dess – Stay Black y’all!