Bland dofter och smaker

Det som är positivt med att nyårsafton är så nära förestående är att julafton är passerad.
Jag avskyr julen på alla sätt och vis – mörka jobbiga färger, efterblivna släktingar ska våldsgästa, man måste lägga ut en smärre förmögenhet på presenter till bortskämda människor man egentligen hatar och maten smakar grisballe. Just det där sista är väl kanske inte så där överdrivet förvånande egentligen med tanke på att 90 % av maten på det svenska julbordet just ÄR gris, eller åtminstone olika delar av grisen som tillagas på lite olika sätt.
Förmodligen är det någon idiot som läser det här som försöker briljera med en enastående tolkningsförmåga genom att häva ur sig ”aaa men det är ju bara för att du är jude och inte äter fläsk” varvid idioten som sitter bredvid hissar ett ögonbryn och ställer följdfrågan ”vadå är han jude?”.
Är Mjauv jude? Nej, inte ännu. Han vill konvertera till judendomen och är både filosemit och sionist. Men i vissa människors ögon är han jude, mer specifikt nazisternas på Internet-forumet nordisk.nu där Mjauv har en profil. Ovan nämnda nazister är inga fans utav den sionistiske blogskribenten från Nacka, här följer ett axplock av de kommentarer som fällts mot vår skäggprydde protagonist.
”Dra från sidan, dina inlägg är värdelösa och du verkar vara allmänt dum?!”
”Är du vit?”
”Håll dig till ditt eget blod!”
”Idiot.”
”Jude”
”judas”
”Du är ett äckel”
”Hej jude, du är en typisk lögnaktig jude, måste bero på rasen”
”åk hem till Israel jude”
”Usch”
Man kan inte vara älskad av alla.
När det gäller julafton så är det nog den del utav året då jag är absolut gladast åt att ha min davidsstjärna runt halsen då den befriar mig från allehanda plågor i matform som dukas upp lagom till Kallejanka. Helt kul kan det dock inte vara för vare sig judar eller muslimer som vill vara integrerade i det svenska samhället att försöka bli mätta när det vankas julbord.När religion (eller fungerande smaklökar) förhindrar vissa minoritetsgrupper från att ta till sig svensk matkultur så får vi gå åt andra hållet och ge deras en chans istället. Den här processen brukar likna Anders Nilssons Falk-trilogi en smula.
Första vågen består av etniska restauranger, små exotiska syltor på Södermalms bakgator och råvaruinköp direkt från Fatimas närlivs ute i Husby.
Den andra vågen består av ökad medieexponering, större och flashigare krogar och ett antal efterblivna mediehoror som står och visar upp sina felknullade barnaskaror och namedroppar olika matkulturer i intervjuer för att tvätta bort Svenne Banan-stämpeln.
Case in point: Camilla Läckberg.Den tredje vågen består av extrem banalisering – maten finns på varenda restaurang och är närmast att betrakta som husmanskost, Coop säljer den i frysförpackning och 7-11 säljer den som snabbmat, dvs. till restaurangernas pris fast med frysförpackningens kvalité.

Det hela är ganska läskigt när man tänker på det – hur många matkulturer har inte på det här sättet stympats till oigenkännlighet av ondskefulla företag?
Den andra versen i vår nationalsång lyder ”du tronar på minnet från fornstora dar, då ärat ditt namn flög över jorden” – jag misstänker starkt att om italienarna kunde tala svenska så hade de besjungit Pizzan med samma rader. Är det bara jag som minns den tid då ”pizza” var en kulinarisk upplevelse som inte direktassocierades till mikromat som det står ”Billy’s Pan Pizza” på eller överviktigt husvagnsslödder från Texas?Efter regn kommer solsken och efter Italien kommer Japan. Sushi är en alla tiders måltid, speciellt om den är från Sakana på Gärdet. Detsamma går inte att säga om de där vakuumförpackade helgerånen som går att köpa från Ica på Folkungagatan för 49 och 90.Det senaste tillskottet på den svenska mathimlen är det libanesiska köket som numera går under namnet ”Meze”, ett uttryck som åsyftar diverse smårätter som när det kommer från Spanien kallas för ”Tapas”. Trendigt så det skriker om det.
Jag minns när jag först fick upp ögonen för libanesisk mat, det var på restaurangen Fenicia på Storgatan. Då tyckte jag det var underbart och deras råbiff ligger mig fortfarande varmt om hjärtat. En tid senare kunde man plötsligt hitta libanesisk mat i Coops kyldisk, då bestämde jag mig för att aldrig någonsin mer äta libanesisk mat och kort därefter gick Fenicia i konkurs.
Jag tror åtminstone det var i den ordningen.
Om Coops mezekrubb gör mig irriterad så blir jag skvatt galen av 7-11s satans mezewrap. Det är den dummaste uppfinningen sen Nordbankens cashkort och det största hånet mot arabisk kultur sedan True Lies. Red Jihad anyone?När jag såg skiten första gången så ville jag köra en penna genom ögat på fanskapet som uppfann den och sedan pissa honom i munnen. Jag gillar verkligen att 7-11 väljer att servera den på ”traditionellt libanesiskt pitabröd” för vad här i världen kunde vara mer traditionellt libanesiskt än att servera deras mat på mexikanskt vis på en amerikansk närbutikskedja?
Min stora fruktan nu är att etiopisk mat ska gå samma öde till mötes. Injera och wat som mikromåltid. Injerawraps med wat på 7-11. Camilla Läckberg skriver om Injera på sin hemsida.
Mister kissekatt is fairly troubled.

Coop är ju annars matbutiken som under årets lopp gått i bräschen för att bredda utbudet av ”internationell mat”. Inför Ramadan som (enligt Coop) år 2007 inleddes den 24 september passade Coop på att lansera sitt sortiment kallat ”Världens mat” i förhoppning om att kunna roffa åt sig muslimska kunder från de småskaliga matbutiker med exotiska importvaror i konservform som går att finna i alla förorter värda namnet och som i folkmun kallas för ”turklivs”.

I deras pressmeddelande kan man utröna följande:
” -Till festen Eid al Fitr som avslutar fastemånaden Ramadan satsar vi stort på lammrulle, mycket grönsaker och sötsaker som tex baklava, säger Ronnie Wångdahl, försäljningschef på Coop”
Den som på fullaste allvar vill ”festa till det” efter en månad av svält genom att äta grönsakskonserver från LaRoc som kostar 10 kronor burken borde ta sig en rejäl funderare på om man inte lika gärna kan idka Sawm året om. Idioter.Den som tycker jag är arrogant och trångsynt nu kan ju alltid avsätta två minuter åt att kika på LaRocs hemsida och där ta del utav deras utbud. Av någon anledning kommer 9 av 10 varor som ingår i ”Världens mat” från samma företag.
Inget fel med det, om det inte vore för att LaRoc kanske inte precis överväldigar mig med sin professionalism.
Under avdelningen Vanliga Frågor hittade jag detta:
”Kan det förekomma småkryp och mjölbaggar bland baljväxterna?
I de flesta baljväxter och spannmålsprodukter förekommer det naturligt insektsägg. Dessa ägg kan utvecklas till insekter och spridas till andra torra livsmedel om de förvaras torrt och fuktigt.”
Om man bara lyckas undvika att baljväxterna är torra och fuktiga på samma gång är det alltså ingen fara på taket. Känns tryggt.
”Hur länge håller sig grönsakskonserver och oliver efter att förpackningen öppnats?
Grönsaksinläggningar och oliver i glasburk är steriliserade produkter. Kontamineringsrisken, dvs risken att smittas av bakterier, ökar när burken öppnas. Använd rena bestick, och inte fingrarna, för att ta upp ur burken.”
Snacka om service. LaRoc ställer sig självt frågan om hur länge deras produkter håller sig och besvarar frågan med att ge sig själv allmänna råd gällande hygien. Tack för infon ya hmar.

Om vi dock återgår till Coop så hittar vi i ovannämnda pressmeddelande detta:
”-Satsningen började som ett önskemål från våra kunder med rötter i en annan matkultur. De saknade många varor hos oss... Bla bla bla ...Det var även en insikt hos oss i Coop att vi inte lyckats nå stora kundgrupper. Det ska vi ändra på nu! säger Ronnie Wångdahl”
En vacker tanke kan tyckas men något gick tydligen en smula fel på vägen. Ronnie Wångdahl säger i pressmeddelandet att han vill nå nya kundgrupper och i sin iver tycks både vett och sans ha fått stå åt sidan. När jag läste Coops pressmeddelande om sin satsning så hittade jag inte bara en utan TVÅ tämligen märkliga pressbilder föreställande tillökningen i sortimentet.Tack för de visuella hjälpmedlen era rasistiska rövhål, vi hade aldrig kunnat lista ut att maten på hyllan faktiskt kom från utlandet om ni inte lät två utlänningar stå framför den, eller passade ni på att importera lite ny arbetskraft när ni ändå var på gång med vinbladsdolmarna?

Förutom då importerade konservburkar och urvattnad trendkost så finns det den där maten som sticker mig i ögonen av andra skäl. Inte för att den implicit förstör kulturella särarter eller förmedlar fördomsfulla attityder genom arrogant marknadsföring utan helt enkelt därför att det rör sig om idiotiska idéer.
När jag var inne på Willy’s på Götgatan för att köpa en Pucko så noterade jag att de sålde en läskedryck som enligt etiketten smakade ”Banan & Choklad”.
”Vilken idiotisk jävla skräpidé” tänkte jag. ”Har du smakat den då” frågade den spydiga PK-horan jag har på min vänstra axel istället för en sådan där liten mini-djävul som man ser i serietidningar. Nej, det har jag inte och det behöver jag inte. Jag vet om att den smakar som ett otorkat rövhål utan att så mycket som badda tungan med en kompressor som blivit doppad i läsken av det enkla skälet att min hjärna är förmögen till att dra rationella slutsatser.

Läsken var dock inte i närheten av den idioti som måste ha drabbat skaparen bakom Risifrutti: Drink-It® - komplett med idiotiskt namn och allt.Jag har bara smakat sörjan en enda gång (oroa er inte, det var en gratisutdelning så jag har inte bistått Procordia med monetära resurser till vansinnesprojektet) och om det finns en gud så blir det inga fler gånger. Jag kan inte för mitt liv begripa vad som gick fel när de tog fram den där jävla häxbrygden, man är fan inte säker på om det är jordgubbar eller själva plastflaskan du håller i som sätter smak.

I sitt pressmeddelande skriver Procordia bl a följande:
”Risifrutti kopplar greppet om mellanmålsmarknaden och lanserar ett sortiment med mellanmålsdrycker”
Det är snarare så att Risifrutti gått på offensiven genom att koppla strypgrepp på konsumenterna med en dryck som enbart är en mellan-måls-dryck så länge man avser en vätska som absolut ej bör tas i samband med annan föda och som garanterat kommer att sudda ut varje spår av hungerskänsla i kroppen på dig för ett par timmar framöver.
”Risifrutti Drink-it är en mellanmålsdryck för människor i farten, säger Stefan Lindström, marknadschef för Risifrutti på Procordia Food”
Ja, i full fart mot en förtidig död.

Efter att ha druckit min Risifrutti Drink-It®, kräkts, tittat ned i toaletten, blivit varskodd om att spolningsfunktionen inte fungerade, bett till gud, väntat, förkastat gud, fått ett raseriutbrott, slagit sönder en stol, bett gud om ursäkt, rökt en spliff, somnat, vaknat, ätit frukost och gått tillbaka in på toaletten så fick jag plötsligt en snilleblixt! Jag tittade ned i toalettskålen och bestämde mig för att jag skulle göra en konkurrent till Drink-It, en som smakade likadant men som var billigare att tillverka!
Resultatet av mina ansträngningar blev följande: Vom-It®!Det är bara att erkänna det, jag är ett geni. Jag och Jennifer fixar egna reklamplanscher till skillnad från Procordia som var tvungna att leja en massa sportfånar för att få sin skit såld (och jag tvivlar starkt på att Kajsa skulle kunna hoppa över en enda jävla pinne som är högre än en vanlig tröskel om det var Risifrutti Drink-It® hon livnärde sig på).

Vår reklam riktar sig till unga trendiga människor som gillar fart och fläkt men samtidigt är för lata och dumma för att laga mat. Den sortens människor som en gång i halvåret får panikångest och börjar göra upp planer på att sälja allt de äger för att sedan resa till Somalia där de kan gräva diken åt fattiga bybor men städslar sig i sista sekund när de blir påminda om hur jobbigt det vore att faktiskt… jobba.
I det läget kan man behöva trösta sig med en Vom-It®Vom-It är inte bara en smart och trendig mellanmålsdryck utan det är också en OPEN SOURCE-dryck! Det går till så här: du tar (du kan köpa den men vi föredrar stöldgods) en Risifrutti Drink-It®, dricker upp den, kräks upp innehållet i samma förpackning, skruvar på locket och sätter på en ny etikett. Därefter ger du bort den till någon du hatar.

Avslutningsvis så ska vi då summera dagens lektion för alla er slösinta idioter så att ni slipper göra er omaket att ställa dumma frågor till mig:
Man ska inte förstöra matkulturers särprägel.
Man ska inte förlöjliga invandrare.
Man ska inte sälja mellanmålsdrycker som smakar hästfekalier.
Kajsa Bergqvist är en jävla sell-out.
För att då till sist besvara frågan som jag vet att någon där ute fnyser ur sig förr eller senare; ”vad äter du själv då?” – FEAR!Rösti, utskuren biff, tomat och gröna avlånga saker som smakar mumsfillibabba – en iskall Heini sitter som en smäck ovanpå.
Nu kallar plikten, Stay phat n all dat!

Marklund, Guillou och Ranelid - skit kommer i många smaker

Rent allmänt ogillar jag att göra korta inlägg, speciellt som avstickare när jag utlovat större uppdateringar men vissa saker kan man bara inte låta passera.
Julen är i antågande och därmed även julefriden. Ser jag på min egen situation så kan jag säga att, jo, bortsett från en resttenta, kompletteringsuppgifter på en studie om snabbmatsrestauranger, en uppsats om flyktingmottagande i Sverige och arbete så är det frid och fröjd för mister kissekatt. Nog om detta.

Jag skulle handla lite mat på Coop idag då jag noterade lanserandet av Jan Guillous Arn-böcker i ett fyrpack för futtiga 130 riksdaler, lagom till premiären av filmen och allt. Personalen i butiken hade dessutom varit snälla att placera denna vara på behändigt avstånd från chipspåsarna för 10 kronor styck – skräpmat för magen i vänster hand och skräpmat för hjärnan i den högra!

Om jag ska vara helt ärlig så hade jag nog hellre läst innehållsförteckningen på Estrellas chipspåse än den där pösmagade politrukens dasslektyr – mer intellektuell substans i den förstnämnda om inte annat. Jag minns högstadiet när de tvingade oss att läsa Ondskan. Den var så uselt skriven att man började heja på farsan tillslut.

Jag stod där och skrockade för mig själv när jag såg på Guillous alster och kom då även att tänka på årets stora författarbråk där varenda kass nolla som lyckats få en bok publicerad pga. tidigare kändisskap skulle med hjälp av sensationskåta kvällstidningar gräla på varandra om än det ena och än det andra.
Jan Guillou var med.
Björn Ranelid var med.
Camilla Läckberg var med.
Liza Marklund var med.
Leif GW Persson var med.
Att läsa deras personangrepp hagla mot varandra genom Expressens löpsedel påminde på något sätt om hur det skulle se ut om en bunt bajskorvar hade en gyttjebrottningsmatch.
Vart blev Ronnie Sandahl och Linda Rosing av? De är ju på samma nivå som övriga ”kändisar” gällande författarprestationer så det är ytterst förbryllande att ingendera av dem blev indragen i pajkastningen.
Björn Ranelid skall enligt Aftonbladet ha sagt ”en miljon människor kan skriva som Liza Marklund men bara en kan skriva som Björn Ranelid” (en parafras, inget citat) vilket hade varit mer imponerande för Björnes del om det inte vore för att det bara finns en som faktiskt vill LÄSA Björn Ranelid också, nämligen han själv. Gubbtjuvens hybris slutar dock inte vid denna hävdade gudagåva, han påstår dessutom att det finns ett vedertaget uttryck kallat ”ranelidiska” för att beskriva hans personliga stil.

Jag får erkänna att jag aldrig hade hört talas om det ordet innan jag läste Aftonhoran men jag har länge tänkt på att det saknas ett bra uttryck för att beskriva den där jobbiga situationen som uppstår när du är sugen på att knulla men tjejen visar sig vara ett obstinat kontroll-freak som kräver timslånga förspel och tjatar om en massa frivola detaljer vilket till slut gör att du blir så förbannad att du säger "äh skit samma" , drar på dig kläderna och sätter dig vid datorn eller TV:n till dess att hon börjat inse att du är irriterad och försöker komma fram och vara gullig varvid du ber henne dra åt helvete. Jag tror jag ska kalla sådana situationer för ”ranelider”.

När sedan hybrisen börjar vackla så får vanlig hederlig verklighetsflykt agera stödpelare.
När mongot Guillou kritiserade Ranelids sätt att skriva på så kontrade denne med att säga
”Guillou är avundsam på mina enorma framgångar”
Ett ganska märkligt påstående med tanke på att Ranelid har sålt ungefär 500 000 böcker medan Guillou sålt ungefär 9 miljoner. Inte för att det spelar någon roll egentligen – det säger mer om bildningsnivån i det här landet än herrarnas talangfullhet. Den populäraste blogen i Sverige är ”tjuvlyssnat” och om den sidan står som måttstock för litterär kvalité eller humor så får någon gärna räcka över en pytonorm som jag kan gosa med.

Tittar man därefter på människans hemsida så ser man att kotthuvudet inte bara titulerar sig själv som ”författare” och ”krönikör” utan även kallar sig själv för ”estradör” vilket vi nog alla kan komma överrens om är ett av de mest skitnödiga orden som existerar i det svenska språket.Jaså du sysslar med scenuppträdanden lille vän? Blotta anblicken av hans skröpliga nuna är lika illa som att vakna upp bakfull och upptäcka att du ligger inlåst i en hiss med en naken Eilert Pilarm. Dåliga nyheter all over.
Vad fan är grejen med det där ansiktet egentligen? Det ser ut som kadavret efter en kanin som Bockstensmannen överfallit och gått lös på med flintaskärvan för att karva ut en ny smula till vintern.
Sist jag såg brukandet av så här skitnödiga uttryck så var det när gratisblaskorna började kalla sina utdelare för ”kolportörer”.
Att ni ens orkar…

Sedan har vi då Leif som gick ut och påstod att Camilla Läckberg skriver som ”Nicke lilltroll pratar” och jämför hennes böcker med novellerna i ”Min Häst”.
Jag har tack och lov aldrig läst Läckberg och jag har ärligt talat ingen jävla aning om vem människan ens är men efter att ha tittat lite på hennes hemsida och hittat hennes lista över saker som jag "inte visste" om henne så har jag ingen anledning att betvivla Leffes omdöme.
Läckberg är bl a ”En usel förlorare”, ett påstående som inte hade dött av att delas upp i två enskilda punkter. Camilla är både usel och en jävla förlorare.
Camilla uppger även att hon ”skulle vilja se en obduktion på riktigt”. Här är ett tips din sugga: prova att läsa recensionerna av dina egna alster även om dylikt snarare går under rubriken ”dissektion”.
Andra fakta om Camilla är att hon
”älskar hjärtslitande ballader och filmer”
”har haft med eget knaperstekt bacon till Hard Rock Café”
”har suttit i Ingrid Bergmans famn”
”har gosat med den riktiga Teddybjörnen Fredriksson”
”har blivit alldeles för full på tequila”
”har blivit hotad med stryk av ett ex nya flickvän”
”tycker marmeladkulor är världens äckligaste godis”
”skulle kunna äta meze och sushi sju dagar i veckan”
”har gått salsakurs och gourmetmatlagningskurs”
Det skrämmande är att den här människan är 33 år gammal, hennes hjärna verkar gå 20 år efter. Påståendet att Camilla skriver som Nicke Lilltroll pratar tycks vara 100 % sannesenligt, för den som aldrig hört Nicke prata så är det bara att ta sig en titt här.

Ranelid påstod som jag skrev ovan att en miljon människor kan skriva som Liza Marklund men jag hävdar bestämt att han har fel på den punkten. Min misantropi till trots så kan inte ens jag förmå mig att spy ur mig så nedriga omdömen om gemene man. Marklund är inte bara en kass författare utan en dålig människa överhuvudtaget, det finns absolut inget med henne som inte kittlar mina kräkreflexer.
Jag hatar hennes arroganta och självgoda krönikor.
Jag hatar hennes böcker (ja, pinsamt nog så har jag faktiskt läst Marklund) och jag hatar hennes nedpundade utseende.

När Leif drog paralleller mellan Läckberg och ”Min Häst” så blev random asshole och tillika deckarförfattare Annika Bryn arg.
”Typiskt att GW väljer just en tidning för småtjejer för att riktigt visa hur lågt någon står” var hennes kommentar till det hela. Jag vill absolut inte bidra till genusförtrycket och tänker därför inte ta upp någon tjejtidning för att beskriva Marklunds sätt att skriva på, speciellt inte sedan jag läste min första porrnovell i sjuan.
För den som aldrig gick i samma klass som en dysfunktionell flumpelle med runkfläckar på tröjan och som bytte sina mjukisbyxor mot sin flickväns figursydda jeans för att vara romantisk och därmed aldrig fick ta del utav så sofistikerad läsning så ska jag ge er ett litet referat från novellen som jag fortfarande minns för att ni ska förstå ungefär på vilken nivå jag personligen anser att Marklunds böcker ligger.
”…Inspektör Anna var äntligen tillbaka i tjänst och hon var mycket villig att få tillfälle att leka med sin batong igen…”
Mer behöver faktiskt inte sägas, Liza Marklund suger verkligen. Hårt.

Om vi för en sekund lägger pissförfattarna åt sidan och fokuserar på en skribent som faktiskt sitter på gedigen talang så vill jag här meddela att nästa uppdatering förhoppningsvis blir färdig lagom till julafton. Till dess – Stay Black y’all!

De tre jobbigaste trenderna år 2007

Jag arbetar för närvarande på ett par olika inlägg varav ett dröjt lite då jag väntar på en illustration från Jennifer. Till dess får ni nöja er med detta inlägg – jag ser på det ungefär som Ken såg på sin skiva ”Mellanspelet”.

År 2007 har varit ett år av huvudvärk, bitterhet och ständiga besvikelser. Det är sådana här år som man faktiskt börjar önska att domedagspredikanterna hade rätt och vår planet förvandlades till stoft vid millennieskiftet. När det inte är samhällstrenderna som gör livet surt för bittra blogskribenter så är det ens vansinniga kamrater som gör det. Min dag var relativt välplanerad – först en föreläsning på universitetet, därefter gå på stan och handla julklappar samt gå förbi Renwar, därefter arbeta och till sist hem till min kompis Maja för att slappa ett tag. Efter att ha sovit mig igenom en föreläsning om välfärdsstaten i Finland så sprang jag till tuben för att ta mig till stadens affärsdistrikt för att hitta billigt krimskrams att ge bort till min bortskämda syskonskara.

Här stötte jag också på jobbig trend nr 1 á 2007:
Somaliska fjortisgäng med juggepolare.
Det är lustigt hur enskilda komponenter som man vanligtvis inte störs av eller ens tänker på kan förvandlas till något ytterst irriterande om de kombineras på ett visst sätt.
Somaliska tjejer stör mig inte.
Förortsstilen på kläder stör mig inte.
Juggebrudar stör mig inte.
Fjortisar och gäng stör mig lite grann men det är just när alla de här sakerna kombineras som jag får en sprängande huvudvärk och en trängande önskan om att dö på fläcken.

Jag vet inte riktigt vad det är men det verkar som att somaliska fjortisgäng som bemödat sig med att ta sig från Rinkeby in mot stan för att glassa med sina mjukisbrallor också alltid har med sig en ljushyllt kompis och denna kompis är per definition alltid bosnier eller serb och av någon för mig okänd anledning verkar inträdeskravet för att få hänga i de där gängen vara en fullständig avsaknad av hjärnverksamhet.
Alternativt så är det själva gängmentaliteten som får de där tjejerna att självmant upphöra med allt vad tänkande heter – någon jävla förklaring måste det finnas till att en person år 2007 som varken lider av undernäring eller dysenteri besvarar tilltal med ”AAAAAMEN SHIIIIIIII-IIIIIIIIIIT”, därtill med en röst som t o m hade fått Christer Petterson att börja gapflabba, det lät som om hon hade fastnat med huvudet i ett tröskverk. Ingen människa man vill gå i polemik med men jag kunde ändå inte hålla mig från att sätta mig nära dem och ta ett djupt andetag för att se om jag bortom skölden av Date-parfym kunde urskilja luktspår av mögel för att på så vis stärka min teori om att det människan led av var våldsgästande saprofyter innanför pannan.
En teori är att de där juggebrudarna fungerar som gängets alibi, utifall att eventuella belackare med en rasistisk agenda skulle baktala dem i valfritt sammanhang eftersom dessa då tvingas erkänna att den största idioten i gruppen var vit.

När jag väl kom av tunnelbanan började jag promenera längs med skyltfönstren samtidigt som jag försöker organisera tankarna så pass att jag medelst uteslutningsmetoden kunde bestämma mig för vad som vore vettiga presenter. Plötsligt ser jag på min högra sida att tre parkeringsvakter (i uniformer som ser ut att ha inköpts från Polarn & Pyret) kommer lufsandes och jag hör dem samspråka.
Parkeringsvakt 1: "…ja det är inte roligt det där"
Parkeringsvakt 2: "Nä, det är inte min dag idag."
Du är en jävla lapplisa din gahbe, INGEN dag är din dag.

Efter att ha strövat runt i ungefär en halvtimme och avverkat en handfull butiker kunde jag konstatera att jobbig trend nr 2 á 2007 är:
Idiotiskt skräp med USB-sladd
Det verkar som att sedan USB-port på datorer blev standard så har Sverige successivt översvämmats av olika gadgets och attiraljer som går att koppla in i datorn men som saknar minsta tillstymmelse till användbarhet.
Roterande julgran?
Självlysande tangentbord?
Avfyrningsramp för skumgummiraketer?
Alla dessa fiffiga prylar kan du nu inhandla för billig penning om du behöver en intetsägande present att ge bort till en intetsägande arbetskamrat som du av någon outgrundlig anledning vill visa din uppskattning för.
Det här larvet är förmodligen den mest futila gåvan som uppfunnits sedan sidenslipsen med seriegubbar på. Om en person på fullaste allvar vill ha en slips med Musse Pigg på så är det bara att utfästa skottpeng på människan där det avsatta beloppet för en julklapp istället får bli belöning till den själ som skänker idioten evig vila.

När jag då till sist hade funnit vad jag sökte så gick jag förbi Renwars pizzeria i gamla stan för att snacka skit i några minuter och få sällskap till tunnelbanestationen då jag snart skulle gå och arbeta. När vi går förbi slottet (på väg mot kungsträdgården) börjar Renwar genast blicka uppåt mot de människor som stod ovanför oss och tittade på utsikten.
Renwar: ”Om någon spottar ner på oss så kommer jag fan kuta upp och slå sönder dem”
Jag: ”Varför i hela fridens namn skulle någon där uppe spotta på oss?”
Renwar: ”Vadå, jag hade gjort det…”
Jag är inte speciellt förvånad över att de krigar i Irak.

När jag då till sist hade lyckats ta mig till tunnelbanan och kunde sätta fart mot Medborgarplatsen så stiftade jag också bekantskap med jobbig trend nr 3 á 2007, nämligen:
Situation Stockholm-försäljare på tunnelbanan
Det verkar som att Situation Stockholm fått det svårare under årens lopp att tygla sina säljares iver att prångla ut blaskan till allmänheten då de allt oftare börjat ignorera förbudet mot att sälja tidningen i tunnelbanenätet ty kapitalismens frukter lockar förföriskt. Även förbudet mot berusning under försäljningen har fått stryka på foten under vinterkylan då även den mest entusiastiske av kolportörer börjat kolka i sig av brännvinet för att stärka sig en smula.
När jag då satt på tunnelbanan och bläddrade förstrött i en Metro så drumlar en pruttfull man med tovigt hår och gul jacka in i vagnen. När han väl lyckats stabilisera sig så pass att han kunde stå upprätt så halades ett nummer av Situation Stockholm upp ur fickan och en raspig stämma tar till orda:
”JAAA HAR BARA EN FRÅGA GOTT FOLK! *hick*. JA ELLER NEJ?!!”
Försäljaren bearbetade resenär efter resenär i vagnen med sin smöriga försäljarjargong, dock utan att få sin vara såld. Han lämnade en distinktiv doft av terpentin och Bjørnebryg efter sig.

Själva arbetet flöt på i god takt och jag slapp undan fler obehagligheter denna dag. Jag hade dock en relativt minnesvärd konversation med en äldre dam som åldern till trots inte tappat aptiten i karlar. Vi kan kalla henne Bettan. Jag skulle göra i ordning en kvällssmörgås till damen i fråga medan hon satt och tittade på en fotbollsmatch på dumburken.
Jag: ”jaså här sitter du och fluktar efter fotbollsgrabbar va?”
Bettan: ”nej gud bevare mig, sådant är verkligen inget för mig!”
Jag: ”hehe, nej okej då”
Bettan: ”då föredrar jag simmarna, de har ju bara små tighta badbyxor på sig”
Jag: ”jaså, ja var och en till sitt”
Bettan: ”men de där stringbadkläderna som vissa använder tycker jag inte om, då visar man för mycket. Jag brukar säga att ju mindre man visar, desto mer lämnar man åt fantasin”
Jag: ”men då borde du väl föredra fotbollsspelare framför simmare?”
Bettan: ”nej i min ålder har man inte så mycket fantasi”

När jag då till sist kom hem till Maja så fick jag också dagens sista underliga samtal efter att ha förtäljt för henne min glädje över att slippa administrera stolpiller till vårdtagare, något jag absolut inte skulle kunna tänka mig att göra.
Maja: ”men varför då?”
Jag: ”för att jag inte vill stoppa upp piller i arslet på någon givetvis!”
Maja: ”men tänk om det var jag då?”
Jag: ”öh, va?”
Maja: ”tänk om jag fick värsta sjukdomen och var tvungen att ta stolpiller, skulle du inte hjälpa mig då?”
Jag: ”varför skulle jag göra det? Det kan du väl göra själv?”
Maja: ”men tänk om jag får en sjukdom som gör att jag inte KAN göra det och du är den enda som kan göra det?”
Jag: ”öhm… ja om du fick en dödlig sjukdom som krävde införandet av stolpiller och som dessutom är så lömsk och fasansfull att medicinen bara fungerar om det är jag som ger dem så ja, då skulle jag göra det men jag hade filmat och lagt upp det på youtube efteråt”
Jag belönades med en toffla i huvudet.
Dags att gå och arbeta nu, toodles!