Socialdarinism

Om gamle Charles hade varit i livet 2008 så hade han förmodligen gett ut en tämligen djärv uppföljare till ”On The Origin Of Species” som fokuserar mindre på biologi och mer på sociologi – allt för att kunna förklara för mänskligheten vilka faktorer det är som avgör vilka hanar som får möjlighet att para sig och vilka som inte får det.
Neil Strauss och hans dasslektyr ”the game” hade ju kunnat gå och slänga sig själva i väggen när Darwin själv ger sig in i leken, om inte annat så för att tjäna en slant då det finns gott om lättlurade idioter som köper böcker i den här genren.
Ett problem är dock att gamle Charles, som så många andra storslagna män, led utav såväl tunnhårighet som förakt för kvinnor (min egen spekulation) vilket gör att det finns en viss risk för att hans bok hade blivit ett tämligen sarkastiskt verk som sida upp och sida ner hade skymfat och nagelfarit kvinnans tankeverksamhet, boken hade fått titeln ”On The Origin Of Feces”.

Många är vi nog som suttit och lyssnat på kvinnors timslånga babbel om diverse celebriteter och hur ståtliga dessa är till det yttre för att därefter ha sett dem på bild och tänkt ”vad i helvete?!!”Var lugn. Det är inte din syn det är fel på – gossen på bilden är mycket riktigt ful. Men han är känd. Kvinnor dras till kändisskap som flugor dras till hästskit, en jämförelse som i just det här fallet inte bara är träffande rent filosofiskt utan även visuellt.
Just Sverige, som är världsberömt för sina vackra kvinnor, lämnar en hel del att önska gällande flickfavoriterna och deras fenotyper; oftast en spyhink, en skalpell och en laddad revolver.
Faktum kvarstår dock: de här snubbarna fixar fitta. Lots of it.
Hur märkligt det än kan tyckas (åtminstone för mig) så tenderar i slutändan kvinnor att favorisera jollrande Idol-kandidater framför bittra blogskribenter. Inte för att de är speciellt vackra eller för att de är talangfulla utan därför att de är just kända. Det är detta fenomen jag valt att kalla för ”socialdarinism” efter Darin Zanyar som vann TV4s Idol-tävlingen 2004.Strängt taget vann han inte ens, han kom bara tvåa men det räckte för att skivbolagen skulle omfamna honom och höja honom till skyarna. Det tandställningsprydda tyfustrollet från Kurdistan var plötsligt dräggelobjekt no 1 för skrikiga fjortonåringar och kvinnliga hebefiler över hela landet.Aftonbladet beskrev honom t o m som ”sångaren som gav tågrälsen ett ansikte”. Av bilden ovan att döma så känns det mer passande att beskriva honom som ”sångaren som gav tågolyckan ett ansikte”.
En annan tjomme som fick igång sin karriär med hjälp av Idol är Ola Svensson, även känd som Idol-Ola. När Ola inte är upptagen med att lära sig danssteg (som hade fått svensson-par som firar guldbröllopet med salsa att skämmas) så ägnar han sig helst åt sin stora hobby – att fotograferas.
Ola är förvånansvärt konstnärlig när det gäller vilka fotografier han publicerar på sin hemsida med tanke på hans profession.
Här ser vi t ex Ola på särskolans sommarkollo med sina två vårdare på vardera sidan och en provisorisk bettskena i munnen.Om man surfar in på Olas hemsida (stor chans liksom) föräras man där en fin bild av Ola när han leker att han är en hund som ska skaka vatten ur pälsen.Det kanske bara är jag men det är något med Ola, bortsett då från hans avslagna näsben, som ger mig konstiga vibbar. Jag vet inte om det är hans pissluffarmusik eller bara det faktum att han till det yttre ser ut att ha stått som inspirationskälla till trädgårdsmästaren Caliban från ”Resan Till Melonia”.Vissa människors utseende säger ”hej kom och hjälp mig”. Olas utseende säger ”hej kom och hugg en sax genom halsen på mig”. Jag hatar honom.

Det är dock inte bara kastratsångare som gynnas av socialdarinism, även värdelösa komiker hamnar här.Jag talar naturligtvis om Björn Gustafsson, det androgyna missfostret från Göteborg. Bilden ovan är givetvis inte tänkt att tolkas som en önskan från min sida att skjuta ihjäl lille Björn – varför slösa dyrbart bly på honom när man lika gärna kan mata aset kroppsdel för kroppsdel till avfallskvarnen?
Björn har inte bara ett enerverande utseende, en enerverande röst och en enerverande gångstil. Han har även en enerverande frisyr och gruvligt kass humor.
Något rövhål i produktionsteamet bakom ”Parlamentet” som led av vanföreställningar fick för sig att Björn skulle locka yngre tittare till programmet (som för övrigt borde ha lagts ned för ett par år sedan). Jag vet inte riktigt vad TV-folk tror att ungdomar lockas av men för min del kan jag direkt erkänna att en skamklippt dumleklubba som sitter och gafflar om sitt förbannade datorspelande inte skulle få mig att dra på smilbanden ens under vapenhot.
Jag skulle inte ens skratta åt Björns humor för att rädda min familj undan svältdöden, han är så förbannat tråkig att inte ens fem rejäla bonghits av superskunk skulle kunna få mig att le åt honom. Efter att ha sett på ett par youtube-klipp av Parlamentet kan jag också konstatera att Jarowskij inte heller verkar betrakta honom som så värst talangfull.
I momentet ”tips från coachen” där de medverkande komikerna skall följa knäppa uppmaningar via en liten teleprompter för att skapa tokroliga situationer så har Björns förmågor verkligen satts på prov!Oh herrejävlar. Hur ska denne slösinte lintott med sin latenta transexualitet någonsin kunna övertyga publiken om att han är efterbliven, brat eller kvinna?
Behöver Nilsson överhuvudtaget ge Björn uppmaningar för att han ska bete sig på det sättet? Varför inte ge Henrik Hjelt tipset att vara skallig eller Johan Glans tipset att se ut som att han har Downs syndrom?

Det är bara att konstatera: det finns ingen rättvisa i världen.
Nu kallar plikten och med ”plikten” menar jag öl.I'M BIG IN JAPAN!