Socialdarinism

Om gamle Charles hade varit i livet 2008 så hade han förmodligen gett ut en tämligen djärv uppföljare till ”On The Origin Of Species” som fokuserar mindre på biologi och mer på sociologi – allt för att kunna förklara för mänskligheten vilka faktorer det är som avgör vilka hanar som får möjlighet att para sig och vilka som inte får det.
Neil Strauss och hans dasslektyr ”the game” hade ju kunnat gå och slänga sig själva i väggen när Darwin själv ger sig in i leken, om inte annat så för att tjäna en slant då det finns gott om lättlurade idioter som köper böcker i den här genren.
Ett problem är dock att gamle Charles, som så många andra storslagna män, led utav såväl tunnhårighet som förakt för kvinnor (min egen spekulation) vilket gör att det finns en viss risk för att hans bok hade blivit ett tämligen sarkastiskt verk som sida upp och sida ner hade skymfat och nagelfarit kvinnans tankeverksamhet, boken hade fått titeln ”On The Origin Of Feces”.

Många är vi nog som suttit och lyssnat på kvinnors timslånga babbel om diverse celebriteter och hur ståtliga dessa är till det yttre för att därefter ha sett dem på bild och tänkt ”vad i helvete?!!”Var lugn. Det är inte din syn det är fel på – gossen på bilden är mycket riktigt ful. Men han är känd. Kvinnor dras till kändisskap som flugor dras till hästskit, en jämförelse som i just det här fallet inte bara är träffande rent filosofiskt utan även visuellt.
Just Sverige, som är världsberömt för sina vackra kvinnor, lämnar en hel del att önska gällande flickfavoriterna och deras fenotyper; oftast en spyhink, en skalpell och en laddad revolver.
Faktum kvarstår dock: de här snubbarna fixar fitta. Lots of it.
Hur märkligt det än kan tyckas (åtminstone för mig) så tenderar i slutändan kvinnor att favorisera jollrande Idol-kandidater framför bittra blogskribenter. Inte för att de är speciellt vackra eller för att de är talangfulla utan därför att de är just kända. Det är detta fenomen jag valt att kalla för ”socialdarinism” efter Darin Zanyar som vann TV4s Idol-tävlingen 2004.Strängt taget vann han inte ens, han kom bara tvåa men det räckte för att skivbolagen skulle omfamna honom och höja honom till skyarna. Det tandställningsprydda tyfustrollet från Kurdistan var plötsligt dräggelobjekt no 1 för skrikiga fjortonåringar och kvinnliga hebefiler över hela landet.Aftonbladet beskrev honom t o m som ”sångaren som gav tågrälsen ett ansikte”. Av bilden ovan att döma så känns det mer passande att beskriva honom som ”sångaren som gav tågolyckan ett ansikte”.
En annan tjomme som fick igång sin karriär med hjälp av Idol är Ola Svensson, även känd som Idol-Ola. När Ola inte är upptagen med att lära sig danssteg (som hade fått svensson-par som firar guldbröllopet med salsa att skämmas) så ägnar han sig helst åt sin stora hobby – att fotograferas.
Ola är förvånansvärt konstnärlig när det gäller vilka fotografier han publicerar på sin hemsida med tanke på hans profession.
Här ser vi t ex Ola på särskolans sommarkollo med sina två vårdare på vardera sidan och en provisorisk bettskena i munnen.Om man surfar in på Olas hemsida (stor chans liksom) föräras man där en fin bild av Ola när han leker att han är en hund som ska skaka vatten ur pälsen.Det kanske bara är jag men det är något med Ola, bortsett då från hans avslagna näsben, som ger mig konstiga vibbar. Jag vet inte om det är hans pissluffarmusik eller bara det faktum att han till det yttre ser ut att ha stått som inspirationskälla till trädgårdsmästaren Caliban från ”Resan Till Melonia”.Vissa människors utseende säger ”hej kom och hjälp mig”. Olas utseende säger ”hej kom och hugg en sax genom halsen på mig”. Jag hatar honom.

Det är dock inte bara kastratsångare som gynnas av socialdarinism, även värdelösa komiker hamnar här.Jag talar naturligtvis om Björn Gustafsson, det androgyna missfostret från Göteborg. Bilden ovan är givetvis inte tänkt att tolkas som en önskan från min sida att skjuta ihjäl lille Björn – varför slösa dyrbart bly på honom när man lika gärna kan mata aset kroppsdel för kroppsdel till avfallskvarnen?
Björn har inte bara ett enerverande utseende, en enerverande röst och en enerverande gångstil. Han har även en enerverande frisyr och gruvligt kass humor.
Något rövhål i produktionsteamet bakom ”Parlamentet” som led av vanföreställningar fick för sig att Björn skulle locka yngre tittare till programmet (som för övrigt borde ha lagts ned för ett par år sedan). Jag vet inte riktigt vad TV-folk tror att ungdomar lockas av men för min del kan jag direkt erkänna att en skamklippt dumleklubba som sitter och gafflar om sitt förbannade datorspelande inte skulle få mig att dra på smilbanden ens under vapenhot.
Jag skulle inte ens skratta åt Björns humor för att rädda min familj undan svältdöden, han är så förbannat tråkig att inte ens fem rejäla bonghits av superskunk skulle kunna få mig att le åt honom. Efter att ha sett på ett par youtube-klipp av Parlamentet kan jag också konstatera att Jarowskij inte heller verkar betrakta honom som så värst talangfull.
I momentet ”tips från coachen” där de medverkande komikerna skall följa knäppa uppmaningar via en liten teleprompter för att skapa tokroliga situationer så har Björns förmågor verkligen satts på prov!Oh herrejävlar. Hur ska denne slösinte lintott med sin latenta transexualitet någonsin kunna övertyga publiken om att han är efterbliven, brat eller kvinna?
Behöver Nilsson överhuvudtaget ge Björn uppmaningar för att han ska bete sig på det sättet? Varför inte ge Henrik Hjelt tipset att vara skallig eller Johan Glans tipset att se ut som att han har Downs syndrom?

Det är bara att konstatera: det finns ingen rättvisa i världen.
Nu kallar plikten och med ”plikten” menar jag öl.I'M BIG IN JAPAN!

Identitetslösa fanskap som världen hatar

Det utlovade inlägget på ”ett gammalt favorittema” är tillfälligt lagt på is.
Dels pga. mina universitetsstudier.
Dels pga. mitt arbete.
Dels pga. sviktande inspiration.
Dels pga. en apatisk illustratör.
En del tror kanske att min blog är nedlagd eftersom jag inte uppdaterat den på snart två månader. Så är inte fallet utan jag har helt enkelt inte haft någon tid att skriva. Jag kan exempelvis redogöra för mitt schema från i torsdags fram tills idag:
Torsdag 28/2: upp 06:30 för exkursion i Uppland, åter till Stockholm 17:30
Fredag 29/2: upp 06:30 för exkursion i Uppsala, åter till Stockholm 18:00
Lördag 1/3: upp 06:30 för att arbeta, slutar 21:30
Söndag 2/3: upp 06:30 för att arbeta, slutar 20:45
Måndag 3/3: upp 06:30 för att arbeta, slutar 12:00, därefter föreläsningar fram till 17:00
Tisdag 4/3: upp 09:00 efter en krogafton med en kompis, börjar arbeta 13:00 och ska sluta 21:30. Jobbar över med två timmar för att fixa företagets bokföring.
Förutom det ovan så ska jag även på min fritid sköta min uppgift som administrator på Kens hemsida, hjälpa en kompis som hotas av utvisning till Irak, extraknäcka (gratis) i en kompis restaurang och umgås med familj och vänner. Onsdagen 5/3 skulle förutom studier även ägnas åt att översätta en restaurangmeny till engelska, tyska och spanska samt att sköta ärenden inne i stan. Mjauv kan komprometteras ur en hel rad olika infallsvinklar men anklagelser om lättja har jag hittills sluppit från andra än mina föräldrar. Nog om det.

Min blog har genomgått en del radikala förändringar på sistone. Vad det betyder rent konkret är att jag i presentationen av min blog bytt ut uppmaningen ”ät en balle” mot en latinsk propalation som betyder ”jag hatar det vulgära slöddret”. Det är mina egna läsare jag syftar på, åtminstone vissa av dem.
Detta låter kanske inte som någon speciellt radikal förändring men ha då i åtanke att de elegier du läser har en upphovsman som fortfarande kallar Telia för Televerket, motsätter sig kvinnlig rösträtt, högertrafik samt att GSM-tekniken överhuvudtaget uppfanns, arbetar med opinionsbildande verksamhet för att återinföra skråväsendet, anser sig bo i Svitjod och betraktar vänsterhänthet som en könssjukdom.

Jag funderade i samma veva på att byta ut min profilbild men när jag läste kommentarerna till mitt senaste inlägg beslutade jag mig för att låta bli.
”Döskalle-Dennis” är namnet på en läsare som hotar mig med en litterär bojkott om profilbilden föreställer mig. Döskalle-Dennis hatar nämligen fula människor.
Dennis – du har min oreserverade support om du bestämmer dig för att sluta läsa min blog, om jag kunde så skulle jag gladeligen IP-banna dig. Inte p.g.a. dina hårda ord utan därför att du är så abnormt efterbliven att folk i din omgivning blir sterila av din blotta närvaro.
Dels så överväger du alltså så vitt jag kunnat utröna från din illa skrivna kommentar att sluta läsa min blog pga. att du ogillar mitt utseende, det tyder inte bara på en latent homosexualitet utan även på intelligensnivån hos en Leccinum scabrum (latin för Björksopp).
Dels så utgår ditt resonemang, om du nu är kapabel till så pass rationellt tänkande, från att jag skulle ha valt denna bild utan att vara medveten om hur den ser ut.

Ja Dennis, efter att ha läst över hundra poäng på universitetsnivå, skrivit flertalet uppsatser (varav den senaste var på ungefär 40 sidor), planerat och genomfört sociologiska fältstudier, arbetat som artwork manager på ett läkemedelsföretag, producerat tjogtals välskrivna och humoristiska bloginlägg varav flertalet innehåller illustrationer (som jag tänkt ut) och fotografier (som jag har tagit) så gick jag helt plötsligt och blev oförmögen att inse vad min egen profilbild ger för intryck. Den är tagen med vidvinkellins nedifrån, skägget är ovårdat, flinet är enerverande osv.

Jag upphör aldrig att förvånas av människor som läser min blog, blir provocerade av den, fortsätter läsa den och därefter bestämmer sig för att lufta sina åsikter i kommentarsfältet där analyserna avlöser varandra. Den enda analysen som hittills lyst med sin frånvaro är den att jag faktiskt är medveten om vad jag sysslar med.
Jag V-E-T att bilden är ful era slösinta kreatur and guess what? Det är poängen.
Se det som ett diagnostiskt prov om inte annat – om du tittar på bilden, drar slutsatsen att den är representativ för mitt utseende och därefter bestämmer dig för att försöka dig på psykologisk krigsföring via kommentarsfältet genom att skriva ”du är ful” så kan jag automatiskt ställa diagnosen att du är dum i huvudet.
Om du sedan läser det här inlägget och bestämmer dig för att skriva en ny kommentar i stil med ”mm visst, du är visst ful man kan se d lägg upp en annan bild då” så kan jag även varsko dig om att din retoriska förmåga är en paritet till Apan Olas.
Skälet till att jag inte lägger upp andra, mer normala, bilder på mig själv har jag redan avhandlat i en annan blog, närmare bestämt min egen.

Hittills har jag i det här inlägget diskuterat människor som jag känner ett ömsesidigt hat emot, nu tänker jag gå över till de fall där hatet ingår i ett mer utpräglat kausalt samband – dvs. grupper som gör något som får mig att hata dem och följaktligen både kritisera och smäda dem men som aldrig får komma till tals på den här blogen och ifrågasätta mina åsikter. Det är den bästa sortens argumentation om jag får säga det själv.

Jeansbrudar
Den första kategorin utav människor som ingår i gruppen ”identitetslösa fanskap som världen hatar” är ”jeansmänniskor”, dvs. folk som beskriver sig själva som ”jeanskillar” eller ”jeansbrudar”.
For real? Använder du på fullaste allvar blåfärgade byxor gjorda av bomullstwill i kypertbindning med nitar och förstärkande sömmar? Åh helvetes jävla förgyllda Mumindal, hur vågar du använda dig av så vågade och utstickande plagg?
Jeansbyxor, det är ju fan på samma nivå på orginalitetsskalan som att bo i radhus, rösta på socialdemokraterna, handla på Indiska och dricka folköl!

Jeansbruden har även en yngre kusin som i småstäderna är känd som ”stringbruden”.
En stringbrud är en ung kvinna som socialt identifierar sig själv utifrån snöret som hon har mellan skinkorna för att framhäva såväl sin mentala mognad som sin långt gångna pubertetsprocess.
Vägen till att bli vuxen, med allt vad det innebär av könsmognad, ekonomiska åtaganden och sociala konventioner, är lång och svår men för den som i tidigt stadium önskar lägga rabarber på alla de förmåner och privilegium som annars kommer först vid den artonde födelsedagen så hjälper det ofta att byta ut koltålderns blommiga bomullstrosor mot stringtrollan – ett plagg avsett att bäras för att inte synas – och därefter dra upp det till naveln för att ingen i omgivningen skall förbise detta respektingivande tecken på världsvana och sexuell attraktionskraft. Åtminstone fram tills att någon introducerar tösen till den smärtsamma världen av kalsongryck varvid illusionen krossas i spillror och stringbruden får återgå till sin glåmiga vardag av tandställningar, myggbettsbröst och outhärdlig tuggummipop.

Namnpuckon
Den andra kategorin av identitetslösa fanskap kallar jag för ”namnpuckon”. Namnpuckon är nyblivna föräldrar som ger sina ungar ”unika” namn i ett desperat försök att ge ungen den karisma och självsäkerhet de själva saknar.
Eller ja, man ska ju inte generalisera. Det finns även de föräldrar som ger sina barn namn som ”Bouvain” och ”Hamle” för att de känner sexuell njutning vid tanken på att deras ungar kommer att åka på stryk av sina klasskamrater.

Alla människor känner någon sådan här person, de där enerverande rövhålen med taskig klädsmak som försöker sticka ut ur mängden genom att ge sina snorungar konstiga namn och sedan motiverar det med att ”vi ville inte ge henne ett namn som alla andra har”.
Det är ett namn, inget jävla varumärke era idioter.
Wilda?
Dante?
Skulfrid?
Purity? (Jag har faktiskt gått på date med en person som hette Purity. Det var en märklig upplevelse.)
Den här äckeltrenden har exploderat på senare år, förmodligen till viss del pga. alla motbjudande celebriteter som tävlar inbördes om vem som kan komma på det dummaste epitetet till sina felknullade ättelägg medan de går på snofsiga middagar och ser fula ut.
Bilden nedan föreställer två killar som mycket väl kan tänkas vara ett par namnpuckon, de är i vilket fall ett par präktiga rövhål.
Gud har dock varit godhjärtad nog att finna ett botemedel mot denna fruktansvärda åkomma – trendkänsliga européer som undviker att dricka Masālā chāi och låter bli att köpa värdelöst krimskrams på Indiska har i kliniska studier visat sig kunna döpa sina barn till normala namn. Andra saker som hjälper är ett par lavetter med hyfsad kinetisk energi.

Afrikaner härrörandes från de länder som ligger söder om Sahara brukar kunna avhålla sig från att ge sina barn efterblivna namn om de undviker MTV och amerikanska sitcoms. En möjlig positiv bieffekt med denna avhållsamhet är att de slutar påstå att de kommer från Brooklyn när de ska ragga på tjejer, en teknik som oftast inte fungerar.
Fast det är möjligt att snubbar nere i Afrika använder samma teknik när de limmar, det hade om inte annat förklarat varför Afrika är så förbannat glesbefolkat…

Fackofober
En fackofob är inte, som man kanske kan tro, en person som känner en stark och tvångsartad rädsla för fackföreningar, de kallas kort och gott för ”borgarsvin” (pluralis) eller Sofia Appelgren (singularis), utan en person som känner en stark och tvångsartad rädsla för att bli placerad i ett fack. Med fack avses här alltså en kategori av människor, inte ett trångt utrymme då rädslan för att placeras i det sistnämnda är något folk kommer att börja känna först den dagen då Mjauv kommer till makten och i det fallet så handlar det inte så mycket om att placera folk i ”fack” som i soppressar.

Fackofober brukar i allmänhet ge sig till känna genom att antingen högljutt proklamera ”man kan inte placera mig i ett fack” eller bara surt mumla något i stil med ”alltså jag avskyr att bli placerad i ett fack”.
Problemet (om man nu anser det vara ett problem) för fackofoberna är dock att ju mer högljutt de gapar om att de inte kan placeras i fack, desto lättare är det att placera dem i just fack, närmare bestämt ”jag är en gnällig jävla fruktkaka utan karaktär, självkänsla eller karisma”-facket.

Dessa människor brukar oftast ha ett par gemensamma nämnare i form av t ex universitetsstudier på värdelösa kurser i genusvetenskap, konsthistoria eller något annat larv. Fackofober har även ofta en förkärlek för att hålla långdragna anföranden om hur dumma Israel är, om hur dum amerikansk utrikespolitik är och om hur svensk arbetspolitik går åt helvete med borgerligt styre i Stockholm för att därefter sätta sig att sura när ens dåliga argument blir bemötta och därefter nästa dag högljutt klargöra att det är ointressant med politik.

Fackofober har även vissa fenotypiska särdrag i form av tröjor som är för åtsittande och frisyrer som är för långa (för män) eller för korta (för kvinnor) för att vara snygga och givetvis en chic Ipod i fickan fylld med pissig proggrock.
Fackofober gillar även att köpa billig skit från Indiska samtidigt som de gärna predikar om hur dåligt Ikea är, har de tid över från sitt gnällande och eviga identitetssökande så försöker de även sprida upplysningens ljus för sin omgivning genom att medelst en plågsamt dryg röst missionera om sin favoritförfattare och tillika husgud som skrivit någon värdelös flumbok som ”verkligen ALLA borde läsa”.

Fackofober brukar oftast kunna pekas ut ganska fort på fester genom att vara den där personen som alla försöker döda och gräva ned med blicken.

Icke-Rasister
Icke-Rasisten är även känd som ”Jag är inte rasist min kompis är svart”
Den här sortens idioter existerar inte i sin rena form i Sverige då det i grund och botten är en amerikansk företeelse. Den finns dock i en annan variant i Sverige: ”jag är inte rasist men jag har ett behov av att uttrycka en rasistisk åsikt som jag därefter slaviskt följer upp med att i förbifarten nämna hur många invandrare jag känner”.

De här människorna är oftast runt 25-30, timida och arbetar på kontor.
De får sin kunskap om omvärlden via gratistidningar och Aftonbladets hemsida, detta har visat sig öka benägenheten för att dra dumma slutsatser med rasistiska inslag.
De kan oftast själva räkna ut att dessa slutsatser kan komma att försätta dem i en obekväm situation om den vädras rakt ut i fikarummet, därför lindas den fint in i ett paket av fabricerad ödmjukhet och pudras med ett par förmildrande tillägg.
Exempelvis så skulle en person som ”inte är rasist” slentrianmässigt följa upp ett illa underbyggt påstående om att muslimer är terrorister och extremister till sin natur med att berätta om sin semester till Tunisien eller sitt besök på moskén vid Björns Trädgård.
Vissa sämre bemedlade icke-rasister som ondgjort sig över orättvisan i att muslimska mäns erövringar av germanskt sköte icke kompenseras i en för svenska män tillgång till mellanösterns frukter får nöja sig med att meddela sin omgivning att de handlar på Indiska eller inflika hur bra maten smakar på ”Folkets kebab”.
Andemeningen med denna hyllning av semitisk kokkonst är att icke-rasister drömmer om en shishkebab i arslet.

MSN-Supraledaren
En supraledare är ett material som karaktäriseras av oändligt stor konduktans – även kallat elektrisk ledningsförmåga. Begreppet används här i en mer filosofisk mening och avser en individ (i ytterst flyktig bemärkelse) som karaktäriseras av oändligt stor förmåga att sprida elektroniskt material, närmare bestämt pissig musik, till samtliga kontakter på sin MSN-lista.

Det är de här fanskapen som inleder varje inloggning med att först skriva ”hej”, tätt följt av ”hur är det?” för att därefter lägga kallpratet åt sidan till förmån för en bombkrevad i såväl andlig som akustisk bemärkelse när förfrågan efter förfrågan uppenbarar sig i den förhatliga lilla rutan om MSN-supraledaren kan tänkas få stjäla dig på ytterligare ett par värdefulla megabyte av ditt lediga hårddiskutrymme.
Som om det inte var illa nog att förpesta någon med mp3-fil med ofullständig titel och dålig ljudkvalité (att skicka någon en låt med en bitrate på 96 kbit per sekund är som att snyta sig i toalettpapper och sedan erbjuda det till någon annan som servett) så är musiken per definition också rent jävla skräp, så monumentalt genomuselt att behovet av en retronym till själva termen ”musik” börjar bli plågsamt uppenbart.
Jag vill varken ha Immortal Technique eller face-fucking Matisyahu bland mina mottagna filer era snigelhjärnor, varför inte bara virus och en bildlänk till rotten.com? Samma skit, mindre hyckleri.

MSN-supraledare består oftast utav socialt exkluderade missfoster som handlar på Indiska och SMS-terrorisera folk om erbjudanden till ointressanta fester med inträde i dörren – oftast hållna på Patrica. Jag hatar dem.

Ironiker
Ironikern är en kvarleva från 90-talets Nile City-dyrkan och den svarta humor som då såg gryningens ljus. En ironiker är inte, som man kanske kan tro, en misslyckad komiker som försökt göra sig en karriär genom att härma Killinggänget utan det är helt enkelt en missanpassad kålrotshjärna med ett hissat ögonbryn och en kasse från Indiska i näven som ursäktar sig i allehanda situationer genom att skylla på missförstådd ironi.
Varje idiotiskt uttalande från ironikern som ifrågasätts besvaras systematiskt med ”jag var ironisk”. Nej din dumma jävel du var inte ironisk, du var bara korkad!
Din klädstil är inte ironisk, den är bara ful!
Din humor är inte ironisk, den är bara tråkig!
Dina idéer är inte ironiska, de är bara efterblivna!

Ironiker uppehåller sig uteslutande i Stockholms innerstad, förmodligen därför att när Stockholmare tittar på Nile City så tittar bönderna på Pistvakt.

Analretoriker
Debattforum av alla de slag som befolkas av kvinnor brukar förr eller senare föräras en tråd där spörsmål om sexuella aktiviteter innehållandes penetration av en kvinnans anus avhandlas.
Eldfängda kjoltyg med för mycket fritid som handlar på Indiska vallfärdar till dessa trådar för att framföra sina tankar och åsikter om detta ämne, oftast genom argumentum ad hominem gentemot män som uppskattar denna form av okristlig älskog.
De handjur som har fräckheten att föreslå analsex för sin käresta komprometteras på allehanda vis och tillskrivs den ena negativa egenskapen efter den andra.
Män som gillar analsex tänder på att förnedra kvinnor.
Män som gillar analsex har små könsorgan.
Män som gillar analsex är homosexuella.
Män som gillar analsex är hänsynslösa och känslokalla.
Freud, släng dig i väggen.

De arga haggorna som skriver de här inläggen nöjer sig dock inte med en hävdvunnen uppfattning av rövpilska herrar som klandervärdiga monstrum, när det råder konsensus kring synen på klismafili som den västerländska civilisationens baneman så är det dags att gå från tanke till handling. Det är nu damerna börjar kläcka idéer om hur förslag om anala samlag skall bemötas – nämligen genom att ”vända på steken” och ställa krav på killen att själv ta emot en dildo eller andra fallosderivat i rövhålet.

Få ställningstaganden är för mig lika vämjeliga som det ovan – en kvinna vars spontana reaktion på sexuella önskemål är att bestraffa och förnedra sin partner är inget annat än ett smutsigt sprutluder.
Inte för att de uttrycker en önskan om att sodomera sin sämre hälft utan därför att de gör det utav helt fel anledning – för att jävlas med honom. Snubben ska peggas, inte för kvinnan finner njutning i det utan som en ren bestraffningsåtgärd.

Det enda som är dummare än ovanstående resonemang är de kvinnor som försöker länka förekomsten av analsex till homosexualitet, vilket inte bara är kränkande mot homosexuella (bögarna skönmålas ju inte precis i de här sammanhangen) utan även ett utslag av renrasig idioti.
Logiken (eller frånvaron av densamma) som tillämpas är att eftersom både kvinnor och män har analöppningar så är den man som önskar tillträda en kvinna i ballongknuten i själva verket sexuellt attraherad av män eftersom det lika gärna kunde vara en mans chokladtunnel.

Mycket listigt ditt dumhuvud, här följer en kortare lista på andra sexuellt laddade kroppsdelar som de tvenne könen har gemensamt:
Läppar
Händer
Skinkor
Bröstvårtor
Lår
Magar
Ögon
Gillar du att kyssa din tjej? Rövpullan har talat!
Gillar du att slicka eller suga på hennes bröstvårtor? Grekvarning på hög nivå.
Gillar du att smeka hennes bakdel? Bastuklubben nästa för din del…
Gillar du att hon suger av dig? Du är formellt utsedd till Ica-handlarnas Bäst-I-Test-Bög 2008. Grattis.
Det var allt för denna gång, nu kallar slafen.
När nästa uppdatering kan tänkas komma är svårt att säga i nuläget, min fantasi går på sparlåga och jag är en upptagen man men förhoppningsvis ska det inte ta två månader denna gång…